Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - II. Unionsstriderna 1435-1470 - 8. Karl II:s tredje regeringstid. 1467-1470
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Kristiern vid denna tid icke plägade gifva konungatitel) skulle afträda
Sveriges rike till konung Kristiern och ersätta alla kostnader, som hans
senaste öfvertagande af regeringen hade vållat denne. De svenska
herrarne däremot fordrade, att konung Kristiern skulle till Sverige
återlämna Gottland samt Skåne, Halland och Bleking. Då anspråken
icke kunde sammanjämkas, föreslogo hanseaterna, att alltsammans skulle
uppskjutas till ett möte nästa år och under tiden skulle stillestånd
råda. Svenskarne gingo in härpå, men konung Kristiern, underrättad
om förslaget, skyndade till Lybeck för att yrka, att hansan eller, da
denna icke ansåg sig stark nog, någon furste skulle fälla dom mellan
honom och Sverige. Båda delarna afböjdes, hanseaterna föreslogo i
stället, att Sverige skulle underkasta sig konung Kristiern, men att
konung Karl, för det han afstod från sin krona, skulle hugnas med
besittningen af några landskap, men de svenska ombuden svarade, att
de ginge hellre i fängelse än de afträdde en enda gård — så mycket
mera som såväl andliga som världsliga hade förbundit sig att aldrig
erkänna Kristiern eller någon annan utlänning som konung öfver
Sverige. Slutet blef, att ombuden åtskildes, utan att något hade blifvit
uträttadt.
Under det detta försiggick i Lybeck, hade en del af de svenska
stormännen ånyo affallit från konung Karl. Deras hufvudman var Erik
Karlsson, till hvilken slöto sig herrar Erik Nilsson, Ivar Gren, Trotte
Karlsson, David Bengtsson och Kristiern Bengtsson m. fl. Konung
Karl befann sig på väg till Vadstena, dit han hade kallat sina
radsherrar, men innan han hannit fram, hade de upproriska inträngt i staden
och där gjort flera fångar, bland andra fru Magdalena, herr Ivar
Axelssons hustru, hans måg Arvid Trolle och dennes fader herr Birger.
Konungen, i tid underrättad, vände åter till Stockholm och uppbådade
allmogen; de, som infunno sig med vapen och en månads kost, skulle få
en tredjedel efterskänkt af tre års utskylder. Konungens förnämsta
hjälpare voro herrar Nils och Sten Sture, och han behöfde väl deras
kraftiga biträde, ty hans ställning var ganska betänklig. Hans
inkomster bestodo nästan utesintande af utskylderna från Stockholms,
Örebro och Åbo län, af hvilka det sistnämnda torde hafva varit bäst,
emedan i Finland frälsemännen voro få.
Till en början hade de upproriska mycken framgång. Deras
höfdingar voro icke synnerligen nogräknade i valet af manskap; de
samlade de s. k. skogsstrykarne, folk, som voro förvisade från bygden eller
själfva gifvit sig i frivillig landsflykt uti skogarna, lifnärande sig med
rof och plundring. Men vi hafva icke skäl att undra häröfver, da den
egentliga orsaken till resningen lär hafva varit konung Karls förbud för
herrar Erik Karlsson och Trotte Karlsson att drifva sjöröfveri. Herr
Erik segrade i en mindre strid vid Arboga, hvarefter allmogen i
Västmanland och äfven i Södermanland underkastade sig honom. Han
antog nu titel af rikshöfvitsman och slog rodskarlarne vid Knutby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
