Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN STURE I RIKSFÖRESTÅNDARE. 529
En herr Johan von Wolthausen hade år 1470 blifvit utsedd till
livländsk landmästare men blef efter allenast ett års styrelse afsatt
och kastad i fängelse. Hans broder Ernst reste sig mot den nyvalde
landmästaren och sökte i Sverige bundsförvanter. På hans begäran
och med bifall af det svenska rådet — så uppgafs åtminstone — skrefvo
herrar Ivar och Laurens Axelssöner till den tyska ordens högmästare,
hvilken vid denna tid icke hade något att säga öfver ordens livländska
afdelning, med fordran, att han skulle återinsätta herr Johan i hans
ämbete. Då detta icke ledde till någon påföljd, förklarade herrar Erik
Axelsson och Ivar Axelsson hösten 1473 krig mot den livländska orden.
Reval och Narva fingo svensk besättning, och det svenska rådet ingick
ett förbund med den ränkfulle ärkebiskopen Silvester i Riga, hvilken,
liksom hans företrädare, lefde i ett mycket spändt förhållande till
ordensriddarne. Herr Johan von Wolthausen afled i sitt fängelse år
1476, och sedan sålunda det yttre skälet till kriget var undanröjdt,
ingicks mellan ärkebiskopen och orden ett tioårigt stillestånd år 1477.
Freden varade dock icke länge. Redan år 1478 afslöts ett nytt
förbund mellan ärkebiskopen i Riga och det svenska rådet, hvilket
samma år öfversände en härskara till Livland. Men denna var för
svag att uträtta något, i synnerhet som den icke fick tillbörligt understöd
af ärkebiskopen och dennes anhängare. Svenskarne måste nedlägga
vapen med rättighet att få vända åter till sitt land, så snart våren
medgaf en sjöresa, och ärkebiskopen jämte hela hans domkapitel kastades
i fängelse.
Hvilka planer Tottarne och det svenska rådet hade med afseende
på Livland, känna vi nu icke, men det veta vi, att de icke ledde till
något resultat, lyckligtvis utan någon synnerligen stor uppoffring af
folk och penningar.
Af vida större vikt voro de krigiska företagen på Finlands gräns;
de afsågo ett försvar af svenskt land och svensk odling.
Ett stillestånd med Novgorod, som afslutits år 1468, gick till ända
år 1473. Tydligen var man i Finland beredd på nya fientligheter.
Herr Erik Axelsson anlade år 1475 ett fäste vid Saimen, hvilket han
kallade Olofsborg, och samma år började ryssarne fientligheter. En
skatt utskrefs i Sverige, och hjälptrupper utrustades, men redan det
följande året (1476) afslöts ett stillestånd med storfursten Ivan
Vasiljevitsch.
Gränsfejden begyntes på nytt af ryssarne år 1478, och år 1480
hämnades herr Erik Axelsson med omfattande härjningar på den ryska
sidan. Han afled emellertid år 1481, egenmäktigt öfverlämnande de
län han innehade åt sina två bröder. Herr Laurens fortsatte kriget
men afslöt i början af år 1482 ett nytt stillestånd. Han afled 1483,
och i kraft af herr Erik Axelssons själfrådighet, hvilken det svenska
riksrådet icke genast mäktade afstyra, var nu herr Ivar Axelsson herre
öfver Finland.
Sveriges historia. II. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
