Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STEN STURE I RIKSFÖRESTÅNDARE. 551
Herr Stens ställning är icke fullt klar. Det yttrande, som
ärkebiskopen lade i hans mun, kan icke gärna vara uppdiktadt, men det
är möjligt, att herr Sten räknade på att konung Hans aldrig skulle
uppfylla löftet rörande Gottland, och att han således genast skulle
förverka sin rätt till kronan. Visst är, att han ansåg, att man icke
borde skynda med konungens antagande i riket, och ett dröjsmål kunde
synas så mycket mera berättigadt, som konungen hösten 1494 hade ett
anfall af svagsinthet.
Huru spända förhållandena voro, synes bäst af alla de rykten, som
spriddes i landet. Om ärkebiskopen berättades, att han vore framför
alla andra ifrig att få konung Hans in i landet, om herr Sten, att han
harmades öfver den makt, biskoparne ägde genom sina befästa slott, att
de grofva kanoner han höll på att gjuta voro ämnade mot Stäket, att
han skulle sagt, att innan man visste ordet af, kunde många tusen
bönder kasta upp en Engelbrekt riket öfver halsen o. s. v. Hans
ovänner förebrådde honom likgiltighet med afseende på Finlands försättande
i försvarstillstånd, hvilket det ålåge honom som länsinnehafvare att göra
på egen bekostnad, de harmades öfver att han icke själf reste öfver till
Finland. Detta var honom dock omöjligt, ty dels var hans hälsa icke
god, dels vågade han icke lämna Sverige under denna tid af stark
jäsning.
Han var tydligen angelägen, att alla de kringlöpande ryktena icke
skulle vålla några förvecklingar. I början af januari 1495 sände han
Svante Nilsson, son af herr Nils Sture, och några andra sina män till
ärkebiskopen med försäkran, att hvad ryktet berättade om herr Stens
fientliga planer mot honom vore ogrundadt, samt med förfrågan om
förberedelserna till det stundande Kalmarmötet, om allmogen borde
tillfrågas om sin vilja och om rådet icke borde sammankallas.
Ärkebiskopen godkände båda förslagen och bad herr Sten bestämma, om en
riksdag borde sammankallas eller om man skulle tala vid allmogen i
hvar lagsaga för sig; ett rådsmöte ansåg han icke behöfva hållas, förrän
det blef öppet vatten.
På det svenska rådets begäran lofvade konung Hans att anmoda
den ryske storfursten om ett stillestånd och sände i slutet af januari
1495 ett bud till honom. Men herr Sten, som fruktade att budet kunde
hafva hemliga uppdrag, skref till herr Nils Eriksson (gyllenstjärna)
och de andra höfdingarne för hären vid Viborg, att de efter bästa
ompröfvande skulle fortskaffa budet inåt Ryssland eller ock sända det
tillbaka. De gjorde det senare. I februari möttes herr Sten och
ärkebiskopen i Uppsala domkapitel och afhandlade de sväfvande frågorna;
de lofvade att gifva hvarandra skriftliga intyg, att de icke hade något
emot hvarandra. I mars hölls ett allmänt möte i Linköping, vid hvilket
rikets råd och män slöto ett fast besvuret broderskap, vänlig och
kärlig vänskap med »sin käre höfvitsman herr Sten Sture», och där man
i öfrigt förband sig att med lif och makt värja sig mot de omilda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
