Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 1. Sten Sture I riksföreståndare. 1470-1497
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
552 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
ryssar och andra rikets fiender samt bestämde, att ärkebiskop Jakob.
biskoparne Henrik i Linköping och Kort i Strängnäs, herr Sten och
några andra af rådet skulle å Sveriges vägnar deltaga i Kalmarmötet
för att där till det yttersta och bästa, som Gud ger dem nåd till,
beskärma och försvara Sveriges sak. Hansestäderna och livländska orden
underrättades om att enighet rådde i landet, och de anmodades att sända
ombud till Kalmarmötet.
På utsatt tid (midsommaren 1495) infunno sig konung Hans, de
danska ombuden och några af de svenska i Kalmar, men herr Sten,
ärkebiskopen och några andra dröjde. De hade fått bud, att herr Xils
Eriksson aflidit i Viborg, och de måste tillsätta en efterträdare,
hvartill utsågs Knut Posse. Därefter stego de ombord för att begifva
sig till Kalmar men hindrades af vidriga vindar, och när de kommo
fram, hade konungen och danskarne, efter fem veckors väntan, lämnat
staden. Den 1 september hölls ett nytt möte i Kalmar, vid hvilket
freden mellan rikena stadfästes och bestämdes, att alla andra frågor
skulle afgöras vid ett möte i Ny Lödöse midsommarstiden 1496.
Kort efter herr Nils Erikssons död började konung Hans’
bundsförvanter ryssarne anfalla Finland. Viborg hade en kraftig
höfding i Knut Posse; det hade en besättning af tyska soldater under
befäl af en tapper man Hartvig Winholt. Svenska trupper hade för
öfrigt under de senaste åren varit förlagda i närheten af denna viktiga
gränsfästning, och i augusti utskrefs i Finland hvar femte af alla män,
som fyllt femton år, senare uppbådades alla vapenföra. En stor rysk
här ryckte öfver gränsen, härjande, brännande och mördande; i slutet
af september stod den utanför Viborg. I början gjorde Knut Posse
täta utfall men fann snart, att han icke kunde lita på nylandsbönderna,
hvilka blefvo rädda, när de kommo i fiendens närhet, och han måste
därför nöja sig med att försvara sig, hvilket han ock gjorde på det
manligaste sätt. Gång efter annan stormade de väl rustade ryssarne.
Sedan två af fästets torn hade ramlat för deras kulor och de hade
skjutit en öppning i det tredje, stormade de den 30 november, togo ett
torn och voro färdiga att stiga ned på murens insida men höllos
tillbaka af borgarne, som ryckte undan deras stegar och mottogo dem med
röken af tjär- och becktunnor, som de samlat på insidan af murarna.
Sju timmar rasade striden, innan den afgjordes till svenskarnes förmån.
Under det på himmeln visade sig ett järtecken i form af den helige
Andreas’ kors, flydde ryssarne och bröto den 4 december 1495 upp för
att vända hem till sitt land igen. Deras förlust uppskattades till
9,000 man. Besättningen på Olofsborg kämpade med samma
framgång.
Bud på bud gingo till Sverige med begäran om understöd. Nöden
i Finland var stor, men nöden i moderlandet var icke mycket mindre,
ty där härjade åter pesten, bortryckande tusenden af människor. Herr
Sten bedref dock rustningarna med den största ifver. En gärd ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
