Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Man hade ännu icke i Sverige öfvergifvit försöket att underhandla.
I slutet af år 1505 var det tal om en svensk beskickning till Malmö,
i hvilken den danskvänlige herr Ture Jönsson skulle taga del, men
först i början af år 1506 kom han i sällskap med herr Sten Turesson
(bjälke), domprosten i Linköping herr Hans Brask med flera ned till
Skåne. De uträttade dock ingenting, ty de hade icke fått i uppdrag
annat än att förklara svenskarnes uteblifvande från Kalmarmötet och
att utverka ett stillestånd på några år, helst så, att Kalmar och
Borgholms slott lämnades tillbaka till Sverige; på frågor, hvarför konung
Hans blifvit förjagad samt om man icke åter ville taga honom till
konung, fingo de icke inlåta sig, utan skulle allt sådant hänskjutas till ett
blifvande unionsmöte. När danskarne funno, huru inskränkta de
svenska ombudens fullmakter voro, afbröto de underhandlingarna. Likväl
voro, efter hvad herr Svante försport, åtminstone några danska herrar,
särskildt skåningarne, benägna för ett stillestånd, men konungen ville,
att antingen han eller sonen prins Kristiern skulle hyllas till konung»
eller ock att han skulle erhålla en penningsumma som skadeersättning.
Till något sådant ville dock herr Svante icke förnedra Sverige. I
denna åsikt stod han ej heller ensam: allmogen i Möre och Värend,
för hvilken han omtalade konungens fordran, svarade, att den icke
ville gifva konung Hans annan skatt än skarpa vapen.
Sådana användes ock i rikt mått. Redan när konung Hans år
1505 återvände från Kalmarmötet, lät han härja den svenska stranden,
och han fortfor därmed träget. Men äfven herr Svante hade sina skepp
klara och kunde redan år 1505 tillfoga konungen en ganska ansenlig
förlust till sjöss, hvarom han underrättade folket vid samma tid som
ryska sändebud i Stockholm högtidligen afslöto det förut aftalade
stilleståndet på tjugu år. Frälset uppmanades att infinna sig till
tjänstgöring, och i början af 1506 utskrefs af allmogen, åtminstone i vissa
delar af landet, hvar fjärde man med vapen och mat för elfva veckor.
De förnämsta bemödandena voro riktade mot Kalmar stad, hvilken
konung Hans icke hade, efter det misslyckade Kalmarmötet, återlämnat,
och i hvilken han hade gifvit luft åt sin harm genom flera hårda
blodsdomar. Herr Hemming Gad öfvertog befälet öfver den belägrande
skaran, som icke var synnerligen stor, ty allmogen i trakten, som
fruktade för en långt utdragen fejd, ville icke taga del i belägringen,
såvida icke herr Hemming ville förbinda sig att hålla slottet instängdt
från sjösidan lika väl som från landsidan. För svag att underhalla
en lång belägring tog sig herr Hemming då före att storma, natten till
den 23 oktober 1506, med sina och herr Svantes svenner. De rönte
allvarligt motstånd, men de trängde dock in i staden, togo och behöllo den.
Anfallsvis gick herr Svante till väga i Skåne, där herr Hans
Åkesson anförde en svensk här, och i Bleking, men i öfrigt måste man i
Sverige inskränka sig till den besvärliga uppgiften att försvara de
långt utsträckta kusterna mot de många danska örlogs- och röfvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
