Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVANTE NILSSON RIKSFÖRESTÅNDARE. l 573
fartyg, hvilka ibland visade sig i större skaror, anförda af höfdingen
på Visborg herr Jöns Holgersson samt hans underbefälhafvare, den
fyenske väpnaren Sören Norby, som i juli 1507 brände Kastelholm och
tog dess höfding herr Sten Turesson m. fl. till fånga. Det var för
öfrigt icke allenast stranden, som af dem hemsöktes, utan hafven
gjordes osäkra och därmed den för Sverige så nödvändiga handeln på
Östersjön. Herr Svante sände ofta ut sina skepp för att vid den tyska
kusten möta hansestädernas köpmansfartyg och konvojera dem till
svenska hamnar, hvilket äfven ofta lyckades.
Hansestäderna, i synnerhet Lybeck, voro konung Hans föga
bevågna, och de sökte därför, så snart kriget åter upplågade efter
rådsmötet i Kalmar, understödja svenskarne medelst underhållande af
handelsförbindelserna. Detta vänliga förhållande rubbades tidtals genom
kejsarens aktförklaring, som förbjöd alla tyska rikets inbyggare att
hjälpa Sverige, och genom traktater afslutna med konung Hans i
december 1506 och juli 1507, enligt hvilka lybeckarne skulle söka förmå
svenskarne till hörsamhet och till dess denna gafs afhålla sig från alla
förbindelser med deras land; lybeckarne voro nu så eftergifvande, att
de lofvade, att deras fartyg, så snart de mötte konungens skepp, skulle
stryka segel och förevisa sina papper. Men dessa afbrott varade icke
länge, ty dels voro köpmännen föga villiga att afstå från den
vinstgifvande handeln på det nödställda Sverige, dels hade Lybeck fått slut
på ofreden med sina mecklenburgska grannar, hvilken ofred hade gjort
det benäget för vänskap med Danmark, dels tog numera kejsar
Maximilian hansestadens parti mot konung Hans’ stora fordringar, och den
tidigare afgifna aktförklaringen förlorade därigenom i kraft.
Redan år 1507 och allt framgent handlade lybeckarne åter på Sverige,
och i början af februari 1509 läto de konung Hans veta, att det droge
för långt ut på tiden med Sveriges underkufvande, hvadan de icke
längre ville, sig själfva till förfång, afhålla sig från handeln med
Sverige. Herr Otto Rud, som nu uppträdde som sjöröfvare i
Östersjön, anföll efter detta hansestädernas fartyg, liksom han ofredade de
svenska stränderna. Den 2 augusti 1509 gjorde han ett nattligt anfall
på Åbo, plundrade staden och dess kyrka, ihjälslog några af stadens
borgmästare och råd samt präster, bortförde andra som fångar. Han
var icke nöjd därmed utan fordrade sedermera af staden en
brandskatt af tolf tusen mark samt af biskop Johan Olofsson samma belopp.
En dyrbar kalk, tagen i Åbo domkyrka, förvaras ännu i en dansk
landskyrka. På återvägen uppbrände herr Otto Rud Öregrund och
härjade i Roslagen.
Under alla dessa förhållanden växlade i Sverige stämningen mellan
krigisk ifver och längtan efter fred. När lybeckarne i slutet af år
1506, på grund af sin traktat med Danmark, började underhandlingar
för att förmå svenskarne till underkastelse, var åtminstone allmogen i
mellersta Sverige föga benägen för eftergifter. De vid Tuna kyrka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
