Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 4. Svante Nilsson riksföreståndare. 1504-1512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 MEDELTIDENS SENARE SKEDE. UNIONSTIDEHVARFVET.
Köpenhamn det svenska rådets ombud, biskop Ötto i Västerås, domprostarne
Hans Brask i Linköping och Henrik Venne i Åbo samt herrarne Erik
Trolle, Peder Turesson (bjälke) och Xils Eskilsson (baner), och de
afslöto där den 17 augusti ett för Sverige ytterst förödmjukande fördrag:
till konungen skulle årligen betalas 12,000 stockholmska mark och till
drottningen 1,000, intill dess antingen konungen eller hans son hade
blifvit antagen till konung, och skulle intill dess Kalmar slott samt
Borgholm med Öland förblifva i danskt våld.
Freden blef dock af kort varaktighet. Den 2 mars 1510
sammanträdde herr Svante, doktor Hemming samt herrarne Nils Bosson, Sten
Kristersson, Åke Hansson samt Trotte Månsson (Ekasläkt) och Johan
Månsson (natt och dag) i Västerås och förklarade, att de svenska
ombuden vid mötet i Köpenhamn hade öfverträdt sina fullmakter; de
skullefå utlofva erläggandet af en årlig afgift till konungen och hans gemål
allenast i det fall, att Kalmar och Borgholms slott återlämnades till
Sverige. Då detta icke skett, förklarade de det afslutna fördraget
ogiltigt. I samma månad afslöts ett nytt fördrag mellan Sverige ocl
Ryssland, genom hvilket det tidigare afslutna stilleståndet förlängdes
ända till år 1564. TÅll Lybeck sände herr Svante en beskickning, i
hvilken deltogo doktor Hemming Gad och riksföreståndarens unge son
herr Sten, hvilken, för att upplifva minnet af den för Sveriges folk
käre riksföreståndaren af detta namn, upptog Sturenamnet, hvilket herr
Svante aldrig bar. De och de öfriga svenska ombuden afslöto i
september 1510 ett mot Danmark riktadt förbund mellan Sverige och de
vendiska städerna.
Nu skulle det således blifva krig på allvar. Det börjades redan
innan fördraget med hansestäderna blifvit afslutet. Den tappre herr
Åke Hansson, som vid denna tid var höfding på Örebro hus, bröt med
en här in i Skåne men hade icke hunnit mer än tvenne mil söder om
gränsen, förrän han fann en dansk trupp stänga vägen för sig. Han
ville bryta sig igenom, men hans folk gaf honom icke nödigt understöd,
och han föll från hästen, sårad till döds af ett spjutsting (den 27
augusti 1510).
Däremot lyckades det svenskarne i september att med storm taga
Kalmar slott, och när den svenska beskickningen till Lybeck återvände,
beledsagad af en lybsk flotta, lyckades det äfven för svenskarne (i slutet
af november) att vinna Borgholm och Öland. Nu var hela Sverige åter
förenadt utom Gottland. Men fred var därmed icke vunnen. I början
af januari 1511 bröt prins Kristiern från den norska sidan in i
Västergötland, som efter herr Ake Hanssons död var ganska värnlöst. Läckö
slott, tillhörigt biskopen i Skara, belägrades, biskopsgården Brynjulfsbo
invid Skara plundrades, af staden utkräfdes en dryg brandskatt. Den
2 februari hade fiendehären kommit till Jönköping, dröjde där fem
dagar och tågade sedan ned till Halland. Herr Sten Sture, som fann
sig för svag att försvara Västergötland, hade dragit sig tillbaka till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
