Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 6. Konung Kristiern II. 1520-1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG KRISTIERN II. 601
i samma riktning. Den 2 mars 1520 möttes tio riksråd i Uppsala,
Otto Krumpen och några af hans höfdingar infunno sig äfven, och
riksrådet erkände i svenska folkets namn konung Kristiern såsom konung.
Den 6 mars utfärdade den danska härens anförare ett bref, i hvilket
utlofvas glömska af allt förflutet, en regering i öfverensstämmelse med
Sveriges lag, stadfästelse af alla privilegier, återlämnande af Älfsborg
och Borgholm o. s. v. De som hindrade Stockholm och andra städer
att ansluta sig till denna öfverenskommelse skulle straffas till lif och
gods som konungens och rikets fiender. Den 31 mars stadfäste
konungen denna öfverenskommelse. Större delen af allmogen underkastade
sig. Allenast i bergslagen, Dalarne och Värmland var man hågad att
fortsätta kriget, och värendsborna, som hade svårt att besluta sig,
anhöllo, att konungen ville gifva dem några månaders betänketid; hade
det öfriga Sverige underkastat sig nästkommande 29 juli, skulle de
visserligen följa dess föredöme. Dessutom afslöto virdarne en
separatfred med blekingsborna, enligt hvilken de skulle försvara hvarandras
land mot öfvervåld.
Höfding för det fosterländska partiet var i dessa affallets dagar
fru Kristina Nilsdotter. Hon och hennes vänner innehade ännu några
af rikets viktigare fästen, Stockholm, Nyköping, Stegeborg, Kalmar,
hvarest befälet vid denna tid fördes af riksrådet Johan Månssons änka,
Anna Eriksdotter (bjälke), Västerås samt alla de finska slotten.
Viktigast af allt var naturligtvis Stockholm, där fru Kristina själf förde
befälet, understödd af herr Magnus Gren till Tidön och Bengt
Arendsson (ulf); stadens borgerskap var henne varmt tillgifvet. När i mars
riksråden församlade sig i Uppsala, hade de bedt fru Kristina infinna
sig hos dem, men hon hörsammade icke kallelsen. Efter mötet redo
herrarne ned mot Stockholm men stannade vid Spånga kyrka och sände
fram till staden en uppsalakanik samt strängnäsbiskopens kansler
magister Olaus Petri (Olof Petersson) — den blifvande reformatorn —
för att bedja om ett samtal med fru Kristina. Medan de vid ändan
af den uppdragna Norrbro afbidade svar på sin anhållan, började herr
Magnus Gren skjuta på dem ur sina på Helgeandsholmen uppställda
skerpentiner och hakebössor, hvadan de funno rådligast att vända om
med oförrättadt ärende. Som fienden ännu icke hade tillräckliga krafter
att med hopp om framgång företaga en belägring, hade fru Kristina
tillfälle att söka stärka sin ställning. De två sista riksföreståndarnas
kansler, magister Peder Jakobsson (Sunnanväder), kyrkoherde i Stockholm,
sändes jämte herr Stens sjuårige son Nils till Danzig för att förmå
denna stad och konungen i Polen till bistånd. Konung Kristiern fann
detta försök så farligt, att han hos påfven utverkade en särskild
bannlysning öfver magister Peder, hvars beskickning i öfrigt icke ledde
till något. Med mera framgång skref fru Kristina till olika landskap
i Sverige, allmogen var villig att resa sig, och flera af den lägre adeln,
som alltid hade med trohet stått på herr Stens sida, ställde sig i spet-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
