Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens senare skede. Unionstidehvarfvet - III. Unionsstriderna 1470-1520 - 6. Konung Kristiern II. 1520-1521
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONUNG KRISTIERN II. 603
partiets händer. Denna vinst motvägdes dock genom förlusten af
Västerås slott, som i juli eller augusti blef taget med storm.
Alltsedan midten af maj belägrades Stockholm. Konung Kristiern
var en tid i Köpenhamn, och fördes då befälet af ÖOtto Krumpen. Med
våld kom man dock icke målet närmare. Underrättelsen om Västerås’
fall och öfvertygelsen att hoppet om utländsk hjälp var fåfängt
nedstämde dock något modet icke så mycket hos borgerskapet som hos
adelsmännen i staden, hvilka därför lånade icke ovilliga öron till de
förslag, som i augusti månad framställdes af konungen och de med
honom förbundna stormännen, till hvilka äfven hörde herr Erik
Johansson (Vasa), Gustafs fader. Doktor Hemming Gad och andra begåfvo
sig in i staden för att underhandla, och man gick deras önskningar
till mötes. Den 5 september utfärdade fru Kristina, hennes höfvitsmän
för slottet och stadens magistrat ett bref, i hvilket de erkände Kristiern
som konung samt öfverlämnade till honom för lifstiden och efter honom
till rådet Stockholms slott. Men konungen var icke nöjd därmed och
fick två dagar senare ett nytt bref, i hvilket bestämdes, att slottet efter
hans död skulle tillfalla hans son prins Hans eller, ifall han aflede,
konungens gemål Elisabet samt först efter deras död återgå till
riksrådet. I utbyte utfärdade konungen (den 5 september 1520) till fru
Kristina och Stockholms stad de mest bindande försäkringar om
fullkomlig glömska af allt förflutet, för striderna mot konungarne
Kristiern I, Hans och honom själf, för allt som blifvit gjordt mot
ärkebiskoparne Jakob Ulfsson och Gustaf Trolle samt mot biskop Otto med
flera, och inbegrepos i denna förlikning namneligen, på fru Kristinas
bön, biskop Arvid Kurck i Åbo, riddaren Åke Jörgensson (Tott) samt
väpnarne Tönne Eriksson (Tott), Nils Eskilsson (baner) och Gustaf
Eriksson (Vasa) — hvilken sistnämnde alltsedan maj månad befann sig i
Sverige efter att hafva genom flykt räddat sig ur sin fångenskap i
Danmark. Alla fångar skulle lösgifvas, fru Kristina fick ganska stora
förläningar, och de, som å hennes vägnar fört befäl å rikets slott, skulle
hugnas med län.
Den 7 september höll konungen sitt intåg i staden. Få dagar
därefter for han sjöledes till Danmark, men vid midten af oktober var
han återkommen. Under hans frånvaro innehades slottet af tre danskar.
Huru villiga de svenska herrarne voro att gå konungens ärenden
visade de den 30 oktober, då man hade sammankallat riksrådet i
gråbrödraklostret och där, efter en utförlig och vrängd framställning
af den numer med konungen försonade biskop Jens Beldenak,
förklarades, att Kristiern genom arfsrätt vore Sveriges laglige konung »i
öfverensstämmelse med den helige Eriks lag», hvartill kom, att Kristiern
vore en ättling af den helige konung Erik. Detta senare var väl sant,
men alldeles ogrundadt var påståendet, att Sverige var ett arfrike och
icke ett valrike, oförsvarlig var riksradets beredvillighet att gå in på
denna konungens lagstridiga fordran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
