Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Från början av det andra årtusendet till det sjunde århundradet före Kristi födelse (Bronsåldern) - 6. Gravar. - Religion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRONSÅLDERN.
ven fullt påklädda, mannen vanligen med mössa på huvudet.
Över den i döden slumrande breddes hans kappa, och denna
täcktes i sin ordning av en djurhud, som i vissa fall synes hava
på alla sidor omslutit det hela. Om det varit av oxe eller ko,
kan man visserligen icke se; men erfarenheten från andra med
våra förfäder besläktade folk, såsom hinduerna, göra det
sannolikt, att det varit kohudar.
Sådana bronsåldersgravar med obrända lik äro ofta rikt
utstyrda. Vid mannens sida ligga hans vapen; kvinnan prydes av
sina smycken. I många av dessa gravar stå dessutom, liksom
i stenålderns och järnålderns grifter, kärl av lera eller av trä,
vilka förmodligen en gång innehållit födoämnen.
På den tid, då liken brändes, blevo de från bålet
hopsamlade, i större eller smärre bitar sönderfallna, genom den starka
hettan vitbrända benen omsorgsfullt rentvättade eller rensköljda
från jord och kol, innan de nedlades i graven. I allmänhet
innehålla ej gravarna från denna tid så många och dyrbara saker
som de äldre. I synnerhet träffas vapen sällan i dem. I stället
för det under den äldre delen av bronsåldern vanliga bruket att
vid den döde krigarens sida nedlägga hans svärd finner man ej
sällan i nordiska gravar från bronsålderns senare del mycket
små, av brons gjorda efterbildningar av svärd. Möjligen beror
detta på att det ej var plats i graven för ett verkligt vapen,
eller ock hava den avlidnes närmaste ansett det vara en
alltför stor uppoffring att giva åt den döde ett verkligt svärd
och därför lagt ned i graven endast en sådan
miniatyravbildning, varigenom de likväl ej helt och hållet bröto med det
fäderneärvda bruket. Man skulle emellertid måhända ock, med
kännedom om föreställningarna hos andra folk på liknande
bildningsgrad, kunna tänka sig, att detta beror på den tron, att
svärdets själ skulle följa den dödes själ till den andra världen,
om blott en avbildning av detta vapen nedlades i graven. För
sistnämnda förklaring talar ock, att man i en skånsk grav från
den femte perioden, då järnet var mycket sällsynt och således
dyrbart här, funnit ett miniatyrsvärd av järn; här kan det
följaktligen ej vara tal om sparsamhetshänsyn.
Redan under stenåldern spåras, såsom vi sett, ett märkligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
