Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - II. Från vår tideräknings början till omkring år 400 (den romerska Järnåldern) - 4. Religion. - Offer. - Gravar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION. — OFFER. — GRAVAR.
hopar av sådana saker, och det är sällsynt, att någon till den
grad föraktar religionen, att han skulle våga gömma något byte
hos sig eller borttaga det, som är offrat, ett brott för vilket
även det hårdaste och rysligaste straff är bestämt.»
I sammanhang därmed böra vi ock ihågkomma Orosii
berättelse om, huru de från Norden komna cimbrerna och
teutonerna efter segern över romarna vid Arausio (nära floden
Rhône) år 105 f. Kr. offrade hela det erövrade bytet. »Då
fienderna», förtäljer han, »hade bemäktigat sig två läger och ett
omätligt byte, förstörde de under nya och ovanliga förbannelser
allt, som fallit i deras händer. Klänningstygen blevo
sönderslitna och bortslängda, guld och silver kastat i floden, männens
ringbrynjor sönderhuggna, hästmunderingarna förstörda, hästarna
själva nedstörtade i djupet, männen med rep om halsen
upphängda i träden, så att det icke var mera byte kvar för segrarna,
än det fanns barmhärtighet för de övervunna.»
Samma sed att hopböja eller förstöra vapen och andra saker,
som vi lärt känna i mossfynden, återfinna vi i många gravar
från den äldre järnåldern, som innehålla lämningar av brända lik.
Under hela nu ifrågavarande tid var seden att bränna de döda
ganska allmän, liksom under föregående period. Gravar med
lämningar av obrända lik äro dock i större eller mindre antal
kända såväl från det första århundradet efter Kr. som från
följande århundraden.
De brända benen träffas antingen i sådana »brandgropar», som
under den förra perioden voro så allmänna — i vilka gravar
benen således icke äro nedlagda i något kärl — eller ock ligga
de i ett kärl av bränd lera eller brons. Den fig. 168 avbildade
stora romerska vasen och fyndet vid Öremölla (s. 187) äro
märkliga prov på det senare begravningssättet. De vapen, prydnader
och dylikt, som jämte de brända benen träffas i gravarna från
denna tid, äro, liksom under föregående period, ofta skadade
av eld, vilket i de flesta fall tydligen beror därpå, att de följt
den döde på bålet.
Då de döda icke brändes, begrovos de med kläder och
smycken, männen med sina vapen; stundom finner man på
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
