Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - II. Från vår tideräknings början till omkring år 400 (den romerska Järnåldern) - 5. De äldsta runorna. - Språket. - Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN ROMERSKA JÄRNÅLDERN.
ansett det vara det hebreiska alfabetet, andra det feniciska, under
det att Erik Benzelius redan 1724 sökt leda runornas härkomst
ur »de äldsta grekiska eller joniska bokstäver», ett försök som
i senare tid åter har gjorts. Några hava ansett, att runorna
uppkommit ur det etruskiska, andra ur det latinska eller ur det
i Ulfilas bibelöversättning använda gotiska alfabetet.
Att runorna ej kunna vara alldeles självständigt uppfunna
av de germanska folken, således utan att något annat alfabet
tjänat till förebild, det visas tillfyllest av den stora likhet, som
finnes mellan runorna och de sydeuropeiska folkens bokstäver,
då nämligen talet om att de senare skulle härstamma från
runorna är orimligt. Det bör emellertid ej väcka så stor förvåning,
att meningarna varit delade vid försöket att avgöra, från vilket
av de sistnämnda folkens alfabet runorna leda sin härkomst.
Alla dessa alfabet hava nämligen, såsom ägande ett gemensamt
ursprung, så mycken likhet sinsemellan, att man utan svårighet
kunnat finna något, om än blott skenbart, stöd för var och en
av de här anförda åsikterna.
Bland de många dyrbara gåvor, som Europa fått av
Österlandet, är nämligen skrivkonsten en av de yppersta.
Redan Herodotos berättar, att grekerna erhällit sina
bokstäver från fenicierna, och riktigheten av denna uppgift är
numera allmänt erkänd. Oaktat den stora likheten mellan
det äldsta grekiska och det semitiska alfabetet finna vi
emellertid hos det förra en väsentlig avvikelse från det senare, vilken
tillika så att säga betecknar det sista stora framsteget i
bokstavsskriftens utveckling. Det fornsemitiska alfabetet bevarar
nämligen ännu minnet om ursprunget från en stavelseskrift däri,
att det blott har tecken för konsonanterna, så att varje bokstav
både betecknar konsonanten och den vokal, som bildade en
stavelse i förening med denna konsonant. Grekerna gjorde sig
däremot vid upptagandet av det feniciska alfabetet särskilda
tecken för konsonanterna och för vokalerna.
Etruskernas och romarnas äldsta skrift avviker föga från den
äldsta grekiska.
Så länge man endast kände de vanliga, »yngre», runorna, var
det emellertid svårt att finna det rätta svaret på frågan om run-
226
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
