Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 1. Förbindelse med det bysantinska riket. - Guldrikedom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRBINDELSE MED. DET BYSANTINSKA RIKET.
som runforskarna visat, det under den äldre vikingatiden i de
nordiska länderna allt mera gängse bruket att resa runristade
minnesvårdar.
Prokopius är den förste, som lämnar oss några utförligare
upplysningar om den Skandinaviska halvön och dess invånare.
Tule var en mycket stor ö, säger han, så ansenlig, att den väl
vore tio gånger så stor som Britannien, men var belägen på
långt avstånd därifrån mot norden. En del av ön låg obebodd
och öde; den bebodda delen var skiftad mellan tretton mycket
talrika stammar, var och en under sin konung. Ehuru Prokopius,
som säger sig hava haft i sinnet och högeligen önskat att själv
besöka den underbara ön, icke fått tillfälle att sätta denna önskan
i verket, hade han dock talat med personer, som kommit därifrån.
En förunderlig sak tilldrog sig på denna 6 alla år. Vid
sommarsolståndet gick nämligen solen på fyrtio dygn aldrig ned,
utan syntes beständigt över horisonten; efter sex månader åter,
då vintersolståndet inträffade, gick hon på lika många dygn aldrig
upp, så att invånarna hela denna tid levde i en beständig natt,
berövade tillfället att vistas tillsammans och sköta dagens
vanliga förrättningar. Prokopius hade frågat de invånare från Tule,
med vilka han sammanträffat, huru de vid sådana tider räknade
dygnen. De hade då berättat honom, att solen under den
ständiga dagen ej lyste alltid från samma trakt av himmeln utan
den ena tiden från öster, den andra från väster; och när hon
efter fullbordad rund kring synkretsen återkom till det ställe,
där de voro vana att se henne gå upp, då visste de, att ett dygn
var förlidet. Under den mörka tiden, varunder de likväl hade
något ljus vissa stunder av dagen, räknades dygnen efter månens
lopp; de plägade, sedan de levat fem och trettio dygn i mörker,
efter gammalt bruk skicka upp på de högsta bergen spejare,
vilka, när de från bergstopparna blevo solen varse, gåvo detta
till känna för de nedanför boende, varpå dessa glada, ehuru
ännu befinnande sig i mörkret, gjorde gästabud till firande av
solens återkomst, och detta var hos Tuleborna den största
högtiden. — Vi igenkänna lätt häruti den vid midvintern firade
julen.
16—1883849. Sveriges historia. I.
241
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
