Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - III. Från omkring år 400 till omkring år 800 (Folkvandringstiden) - 3. Politisk historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKVANDRINGSTIDEN.
Prästkonungar och andra gudomliga konungar, eller konungar
betraktade som gudar, finna vi hos många folk i Europa och
Österlandet, i Egypten och Babylonien, likaväl som i Kina och
Japan. Liksom i så många andra fall möter oss även här samma
företeelse i den nya världen, i Mexiko och andra delar av
Centralamerika såväl som i Pert.
Ynglingaättens Uppsalakonungar voro prästkonungar, med alla
dessas kännetecken: de troddes härstamma från en gud; de hade
framför andra plikter den att stå för offren; de voro ansvariga för
god årsväxt. Om årsväxten under en konungs tid slog fel, och
hungersnöd uppstod, offrade folket konungen.
Så berättar Ynglingasagan om Domalde: »lI hans dagar var
i Svitjod stor hunger och brist på sund föda. Då gjorde svearna
stora blot vid Uppsala. Den första hösten blotade de med
oxar, men årsväxten förbättrades icke. Andra hösten började
de människoblot, men årsväxten var densamma eller värre. Den
tredje hösten kommo svearna mangrant till Uppsala, då bloten
skulle hållas. Hövdingarna rådslogo och kommo överens, att
missväxten måste bero på Domalde deras konung, och att de
därför skulle blota med honom sig till äring. De anföllo honom
därför, dråpo honom och rödfärgade med hans blod
gudabildernas fotställningar.»
Om Ingjald Illrådes son, Olof Trätälja, vilken måst lämna
sin faders konungadöme och skaffa sig ett nytt rike, förtäljer
Ynglingasagan, att där blev »oår och svält, vilket de tillräknade
sin konung, såsom svearna äro vana att tillräkna konungen både
ont år och gott år. Konung Olof var icke ivrig blotman; detta
likade svearna illa, och de trodde, att missväxten berodde därpå.
De samlade då en här, anföllo Olof, togo hus på honom och
innebrände honom. De offrade honom sålunda åt Oden och
blotade med honom sig till äring.»
Snorre säger också uttryckligen om några konungar av
Ynglingaätten, att de mera ägnade sig åt offren än åt de krigiska
bedrifter, som lockade dåtidens män. Så heter det om Aun,
att »han var en klok man och en stor blotman, men icke var
han någon härman, utan han satt hemma i landet.» Och om
hans son Egil, som också höglades vid Uppsala, förmäler Snorre
276
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
