Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 5. Levnadssätt. - Näringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN.
och emedan guld endast i mycket ringa mängd funnits här.
Man har också flera gånger i svensk jord funnit små stänger
eller tackor av silver och brons (koppar och zink), tydligen i
det skick de inkommit med handeln och tillhörande den tid,
som nu är i fråga. Våra förfäder förstodo sig väl sedan länge
på att ur myrmalmen själva smälta järn, men det finnes icke
något bevis för, att man före kristendomens införande börjat
här bearbeta några järngruvor. : ;
För att smälta myrmalmen kände man vid denna tid
troligen endast den sedermera så kallade »hedningeblästern», eller
samma förfaringssätt, som ända till senaste tid begagnats i övre
Dalarne och Härjedalen och som ännu lär användas i Finland
och det inre Ryssland. I små gropar eller ugnar (se fig. 159),
uppförda av sten och lera, nedsmältes myrmalmen med tillhjälp av
enkla blåsbälgar till små färskor, kända under namnet
»osmundsjärn». Flerstädes i Sverige har man i gravar från järnåldern
funnit slaggstycken och järnklumpar, minnen av en sådan urgammal
järntillverkning.
Smed betecknade på denna tid varje man, som var kunnig
i metallers bearbetande. Sagorna omtala väl dvärgarna såsom
ovanligt skickliga i smedsyrket, men de visa även, att det fanns
mera mänskliga smeder, och att dessa åtnjöto gott anseende.
Man kan se detta redan av sagan om Völund (tyskarnas Wieland)
och därav, att enav defriborna bondesönerna i Rigsmål hette
Smed, ett namn som också möter oss på ett par runstenar; de
isländska sagorna omtala även flera konungar och andra
mäktiga män, som själva förstodo att smida sina vapen. Den
berömde Egils fader Skallagrim, en av de förnämsta isländare på
sin tid, stod själv i sin smedja och »hamrade järnet».
Vanligen är man alltför mycket böjd att tillägga våra
förfäder en allt annat undanträngande kärlek till vikingafärdens
lockande äventyr och lättvunna byte, och man föreställer sig
ofta, att de alldeles föraktat det fredliga livets lugna
sysselsättningar, lämnande dem åt trälarna, vilka voro ovärdiga att deltaga
i vapenleken. En sådan föreställning motsäges emellertid bestämt
av det vi känna om livet under vikingatiden. Det antydes redan
i Eddans skildring av den friborne bondesonens sysselsättning:
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
