Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 5. Levnadssätt. - Näringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEVNADSSÄTT. — NÄRINGAR.
Han växte till timrade hus
och trivdes väl, och höga lador,
oxar tamde, gjorde kärra
årder gjorde, och körde plog.
Snorre berättar även om den redan nämnde konung Sigurd
Syr, att budet om Olofs hemkomst träffade konungen ute på
åkern, där han hade »många män, av vilka några skuro korn,
andra lade det i stackar och lador. Konungen och två män
med honom gingo stundom på åkern, stundom dit, där kornet
lades in.» Detta och månget liknande drag visa, huru arbetet
hölls i ära.
Då liksom nu räknades boskapsskötseln och åkerbruket
till de viktigaste näringarna. Såsom vi av det föregående sett
(sid. 18), hade redan länge, i mer än tre tusen år före hednatidens
slut, nästan alla de husdjur funnits i Sverige, som ännu äro våra
viktigaste, nämligen hund, häst, nötkreatur, får, get och svin.
Att av fjäderfä gäss och höns nu funnos, är redan nämnt.
Livet i Dalarnes och Norrlands fäbodar är väl i huvudsaken
detsamma i våra dagar som för tusen år tillbaka, med samma
enkelhet och friskhet, samma enusamhet, alstrande det poetiska,
något svärmiska lynne, åt vilket folkvisan givit så vältaligt
uttryck.
Biskötseln var redan under hednatiden av vikt, emedan man
bland annat behövde mycket honung till mjödet. Några gånger
har man också i nordiska gravar från hednatidens sista del
funnit vax. Vid kristendomens införande blev biskötseln ännu
viktigare för att fylla kyrkornas stora behov av vaxljus.
Det vanligaste sädesslaget under vikingatiden var troligen
korn; men dessutom odlades havre, råg och vete. I Rigsmål
omtalas »tunna bröden, vita av vete». Missväxt och hungersnöd
inträffade ej sällan, och det kraftigaste botemedlet däremot söktes
i rikare offer åt de vredgade gudarna. Hjälpte ej annat, grep
man till människooffer, och vi minnas, huru Ynglingasagan
berättar, att svearna slutligen efter flerårig oavbruten missväxt
offrade sin konung.
Av åkerbrukets redskap har naturligtvis ej mycket bevarats
25—1883849. Sveriges historia. I.
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
