Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern)
- IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom)
- 6. Religion. - Gravar. - De yngre runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION.
av 50o0-talet — röjes av det ett par gånger i dem
förekommande uttrycket »ringsvärd» och »ring är i hjaltet», emedan
sådana svärd endast funnos vid den tiden.
* *
*
Solguden, vars dyrkan vi kunde spåra redan under
stenåldern (sid. 69), betraktades senare av våra förfäder, liksom av
andra folk, från olika synpunkter och erhöll så olika namn.
Småningom ansågs vart och ett av dessa namn beteckna en
särskild gud. De förnämsta av dessa solgudens olika namn,
eller dessa olika gudar, voro: Tor, Oden och Frö.
Den gud, vars dyrkan lämnat de ojämförligt talrikaste spåren
efter sig, är Tor. Han var gudars och människors starke
beskyddare mot jättar och troll, de förstörande naturkrafterna.
Hans vapen (blixten) är hammaren Mjolner, som han slungar
mot sina fiender, men som städse återvänder till hans hand.
Tor åker på en vagn dragen av två bockar; ännu heter det i
mången trakt av Norden, då man hör åskan eller »tordönet»
rulla, att Tor är ute och åker.2 Tor tänktes som en stark man
med rött skägg, således av samma färg som solen eller blixten;
han har handskar av järn, och hans kraft fördubblas, då han
spänner sitt bälte (megingjord) om livet.
Tors namn förekommer mycket oftare än någon annans i namn
på orter och på personer 3; hans bild omtalas ofta såsom upp-
1 Det bör anmärkas, att, under det Oden, Njord och Frö även varit tänkta
såsom konungar, detta icke är fallet med Tor.
2 Ordet åska är en förkortning av asikkia, som betyder åsens eller gudens
åkande. Om »torviggar» (stenyxor) och deras förmåga att skydda mot åska och
andra olyckor, se s. 81.
3 Såsom i mansnamnen Tord och Tore samt de genom en sammansättning
av gudens namn bildade Torbjörn, Torberg, Tordjärf, Torfast, Torger, Torgisl
(Torgils), Torgny, Torgot, Torgrim, Torkarl, Torketil (Torkel), Tormod, Tormund
Torsten, Torulf och Torvid; ävensom Bergtor, Haldor, Megintor, Sigtor m. fl.; i
kvinnonamnen Tora, Torborg, Torfrid, Torgun, Torgärd, Torlaf (Torluf), Torlög
och Torun samt Bergtora. Bland ortsnamnen märkas särskilt Torsharg (nu
Torshälla i Södermanland), Torslunda och Torlunda (i Uppland, Västmanland,
Södermanland, Västergötland, Östergötland, Halland och på Öland), Torsvi (i Uppland)
samt Torsberg, Torsberga eller Torsberget (i Södermanland, Dalarne, Värmland,
Dalsland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland och Småland), Torshäll (ett berg
i Uppland), Tors klint (ett berg i Östergötland), vilka alla tydligen betecknat
ställen, där Tor dyrkats. Dessutom möter oss Tors namn i många andra i olika
landskap förekommande ortnamn, såsom Torsåker, Torsjö, Torsö, Torsbro, Torsås,
Torsborg (i Västergötland), Torsburgen (på Gottland) m. fl. .
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Jan 28 16:14:29 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/shtvd/1/0402.html
