Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Från sjunde århundradet före till mitten av det elfte århundradet efter Kristi födelse (Järnåldern) - IV. Från omkring år 800 till mitten av det 11:e århundradet (Vikingatiden. - Övergångstid från hedendom till Kristendom) - 6. Religion. - Gravar. - De yngre runorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RELIGION.
het. Om man slagit en annan ihjäl, måste man själv giva sig
till känna såsom dråparen, och stöld var ett oförsonligt brott,
under det att rov och plundring, då de skedde öppet, kunde
prisas som ärofulla bragder. Kraft och mod fordrades framför
allt hos mannen, vars högsta goda var fullständig frihet och ett
ofläckat namn.
I den strid, som, så länge denna världen äger bestånd,
fortgår mellan gudar och jättar, mellan de goda och de onda
makterna, kämpa å gudarnas sida alla de människor, som dött en
ärofull död med vapen i hand, varför en sådan död är det
högsta målet för varje mans strävan. Denna tro måste giva ökad
näring åt folkets krigiska sinnelag och stegra ett dödsförakt
som hade sin rot redan i den övertygelsen, att varje människas
dödsdag vore av en högre makt oåterkalleligt bestämd. Men
denna högre makt tänktes som ett blint öde, ej som en
kärleksfull försyn, varför människan ock träder den till mötes ej
med ödmjuk och förtroendefull underkastelse utan med trots.
Tron på ett blint öde kan väl lätt förslappa ett folk, men på
Nordens kraftfulla söner hade denna tro endast den verkan, att
de fingo ett förakt för faran, som gjorde dem oemotståndliga
i striden. Det var omöjligt att undgå sitt öde, men av sättet
att möta det berodde domen om mannens värde.
Den stridslystna kraft, som av våra hedniska förfäder
skattades så högt, kunde dock förenas med ädelmod och mildhet,
om blott den visade mildheten ej kunde på minsta sätt
misstänkas vara ett alster av svaghet och fruktan. Å andra sidan
får emellertid icke förtigas, att man om de hedniska nordborna
känner handlingar, vilka vi måste betrakta som drag av
omänsklig grymhet, även om de av samtiden ansågos vara lagliga,
såsom bruket att utsätta nyfödda barn, om föräldrarna ej sågo
sig i stånd att uppföda dem.
En främling, vilken i ovanligt hög grad gjort sig förtrogen
med tillståndet i Norden under den tid, som nu är i fråga,
säger om nordborna och deras liv under hednatidens sista
århundraden: »Den vikt, som lades på umgänget med andra
människor, och kärleken till glada fester, kvinnans fria och aktade
ställning samt den djupsinniga uppfattning av hennes förhål-
407
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
