Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning - 2. Land och folk, författning och förvaltning vid medeltidens början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LAND OCH FOLK, FÖRFATTNING OCH FÖRVALTNING
bevismedel spelade parternas ed den vidsträcktaste roll. Till
bekräftande av den egna eden måste parterna dock i allmänhet
anlita edsgärdsmän, vilka hade att edligen intyga, att den
avlagda eden varit »ren och ej men». Redan tidigt spåras även
antydningar till vittnesbevis i modern mening, sålunda byggande
på verklig kännedom i det föreliggande målet. Av oviss ålder
och ovisst ursprung är nämnden, vilken hade till uppgift
att »sanning leta» i förelagda mål och sålunda synes ha
företett stor likhet med den engelska juryn. I viktigare fall
användes redan under hednisk tid ordalier eller gudsdomar; bland
dem torde senare den s. k. järnbörden hava varit den oftast
förekommande.
Någon offentlig åklagarmakt i modern mening förefanns
ursprungligen icke, utan det var i allmänhet den enskildes sak att
ingripa till beivrande av en undergången rättskränkning. Tidigt
uppfattades emellertid alla missgärningar såsom fridsbrott, d. v. s.
brott mot den frid samhället garanterade sina medlemmar. Då
fridsbrottet bestraffades med böter — vid dråp benämnda
mansbot — utgingo därför dylika böter även till häradet och
konungen. I svårare fall medförde fridsbrottet fredlöshet, genom
vilken den dömde ställdes utanför lagen och helt utlämnades till
sina fienders hämnd. Redan under hednatiden tillämpades också
stundom dödsstraff, nämligen då något särskilt vederstyggligt
vidlådde det begångna brottet, då detta bar prägeln av
»nidingsverk».
I sammanhang med samhällets så småningom skeende
inträngande på bestraffningens område stod naturligtvis även en
begynnande aktivitet vid brottslingars efterspanande och gripande,
liksom vid domars exekverande. Den nyare forskningen har
också uppvisat, att den offentliga myndigheten redan i den äldsta
svenska rättskipningen ingalunda spelat en uteslutande passiv
roll. Särskilt gäller detta naturligtvis konungamakten, varom
emellertid senare skall talas.
Den enda gemensamma myndigheten för hela landet var
konungen. Dennes befogenheter voro ännu ej på något sätt
fixerade, utan berodde helt på hans personliga ställning och infly-
15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
