Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 1. Kampen om riksenheten 1060-1250 - Inge d. ä. och Halsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM RIKSENHETEN
annat håll. S:t Eskilslegenden, författad måhända vid 1200-talets
slut, förtäljer om den helige Eskils öden i Sverige under
1000-talets senare hälft. Eskil var en from engelsman, vilken utsetts
till biskop i Sverige »nordanskog» och där bedrev en högst
välsignelserik verksamhet. Då sammanslöto sig några gudlösa
personer mot den regerande, kristligt sinnade konung Inge,
lyckades fördriva denne och på tronen uppsätta en hedning vid
namn Sven, även kallad Blodsven (Blotsven). Den nye
konungen sammankom därefter med sitt folk vid Strängnäs till en
stor offerfest, vid vilken Eskil, som inskred mot de hedniska
ceremonierna, blev dödad. Vi möta sålunda här i huvudsak
samma berättelse, som nyss ur Hervararsagan återgivits, och vi
känna oss därför så mycket mindre befogade att betvivla dennas
sanningshalt. Det må dessutom i detta sammanhang påpekas,
att den helige Eskils martyrdöd vid ifrågavarande tid är säkert
styrkt genom en nära samtidig dansk källa, nämligen Aelnoths
krönika från 1100-talets början.
Konung Inges och Blotsvens kamp kan betecknas såsom det
sista tydligare utslaget av den sedan forntidens slut pågående
kraftmätningen mellan kristendom och hedendom. Huruvida vi
dessutom i densamma hava att göra med ett nytt försök från
den gamla konungasläktens sida att avlägsna de Stenkilska
inkräktarna, kan icke avgöras. Åtskilliga forskare hava antagit,
att Blotsven på sidolinjen ledde sina anor tillbaka till
Uppsalaätten.
Konungarna Inge d. ä. och Halsten äro, så vitt vi veta, de
första svenska konungar, vilka kommit i omedelbar beröring med
tidens stora internationella centrum, Rom. I ett brev av den 4
oktober 1080 vände sig påven Gregorius VII till »svenskarnas
ärorike konung I.», och med uttalande av sin glädje över att kristna
predikanter funnit vägen till Sverige begärde han, att en biskop
eller annan andlig person måtte utsändas till Rom för att
underrätta påven om svenska förhållanden och mottaga hans
befallningar. Ett nytt påvebrev något år senare visar, att konung
Inge ställt sig uppmaningen till efterrättelse och avsänt en biskop
till Rom, medförande till påven glädjande upplysningar rörande
svenska folkets omvändelse till kristendomen. Detta senare brev
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
