Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 1. Kampen om riksenheten 1060-1250 - Erik Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KAMPEN OM RIKSENHETEN
konung. De närmare omständigheterna vid hans val äro icke
kända; i Johannes Magni ärkebiskopskrönika säges den nyblivne
ärkebiskopen Olov hava inlagt stora förtjänster om Eriks sak.
Det förefaller, som om till en början en antikyrklig fraktion tagit
ledningen i den omyndige konungens namn. Flera upprörda
påvebrev giva nämligen vid handen, att kyrkans skatteimmunitet
ej av de härskande respekterades, liksom att klerker tvingades
att inställa sig för världsliga domstolar. Snart trängde dock en
annan riktning fram till makten. År 1224 kröntes konung Erik,
varigenom antyddes inträdandet av ett intimare förhållande mellan
stat och kyrka. Och följande år befinnes påven själv inskrida
med ett högtidligt skyddsbrev för konung Erik och hans krona.
Den nya förmyndarregeringens konturer låta sig av en
tillfällighet tämligen tydligt urskiljas. I ett dom- och gåvobrev
från omkring år 1225 uppräknas såsom konungens consiliarii,
d. v. s. råd, biskop Bengt av Skara, konungens kansler, Knut
Holmgersson, Knut Kristineson, magister Stenar och Eringisl
Wig, konungens fosterfader. Det är påtagligt, att dessa konungens
»råd» utgjorde kärnan i den krets av stormän, vilka under
konungens minderårighet utövade det bestämmande inflytandet i rikets
styrelse. Titeln »råd», som här möter för första gången i
Sveriges historia, är för övrigt ägnad att i detta sammanhang
särskilt väcka vår uppmärksamhet. »Råds»-ämbetet betecknade just
då inom de stora kulturländerna den typiska formen för
utövandet av ett mera regelmässigt inflytande på rikets styrelse. Under
de oroliga förhållanden, vilka för närvarande rådde i Sverige
och som gjorde en omskiftning av makten när som helst möjlig,
låg det i de ledandes intresse att på det mest stadigvarande
sätt till sin fördel organisera regeringen under konungens
omyndighet. Det har då fallit sig naturligt att på svenska
förhållanden anpassa de utländska mönster, vilka voro för föreliggande
syfte allmänt prövade och använda. Man misstager sig
säkerligen icke, om man härvid antager såsom uppslagsgivande den
kraftfulle kanslern, biskop Bengt av Skara, vilken särskilt under
sin nyss omtalta Romresa bör hava kommit i kontakt med de
kontinentala ländernas statsrättsliga förhållanden.
Förmyndarstyrelsens regim har satt föga spår i vår historia.
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
