Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 1. Kampen om riksenheten 1060-1250 - Johan Sverkersson - Erik Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK ERIKSSON
Motsättningen mellan Sverige och Danmark framträdde även
på en helt annan punkt.
Den unga kristna kolonien i Livland hade sett sig nödsakad
att inför de många fiendernas anfall söka hjälp från Danmark.
Den ärelystne konung Valdemar Sejr dröjde ej heller att
ingripa, och under åren 1219 och 1220 satte sig danskarna fast i
Estland. Stämningen i Sverige oroades tydligen över denna
Danmarks hotande maktutveckling, som trängde in på områden,
vilka enligt gammal tradition betraktades såsom liggande inom
svensk intressesfär. På sommaren 1220 visade sig därför
plötsligt vid Estlands västkust den svenska ledungsflottan, ombord
å vilken befunno sig såväl konung Johan själv som hans jarl
Karl — i den norska sagan kallad den Döve, sannolikt en broder
till Birger Brosa — och flera biskopar. Man landsteg och satte
sig i besittning av borgen Leal, varifrån sedermera utgick ett
missionsarbete i de kringliggande trakterna. Efter en tids
vistelse i det främmande landet återvände konung Johan hem, men
kvarlämnade jarlen och biskop Karl av Linköping såsom
befälhavare för trupperna. En katastrof var dock omedelbart
förestående. Tidigt i dagbräckningen en morgon överfölls
svenskborgen av de hedniska Öselborna, och efter en häftig strid
nedgjordes nästan alla svenskarna, bland dem även jarlen och
biskopen. Sveriges försök att konkurrera med Danmark i östern
hade för denna gång alldeles misslyckats.
Konung Johan överlevde ej länge den stora utrikespolitiska
motgången. Endast tjuguett år gammal avled han år 1222 på
Visingsö såsom den sista av sin ätt. Med gripande ord ristar
västgötalagens konungalängd den unge Sveakonungens minnesruna;
»Ett barn till åren och mycket blid. Tre vintrar var han konung
och dog sotdöden å Visingsö. Allt Sverige sörjde djupt över
hans död, att han icke fick leva längre. Och i Alvastra ligger
han, och Gud bevare hans själ i evighet.»
ERIK ERIKSSON.
Efter Johan Sverkerssons död utsågs den ende kvarlevande
konungasonen, Knut Erikssons unge son Erik Eriksson, till
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
