Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Birger Jarl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
svenska huvudstadens, Stockholms, grundläggare. Erikskrönikan
förtäljer:
»Birge Jerl, then wise man,
han loot Stokholms stad at byggia,
medh dighirt with oc mykin hyggia,
eth faget hwss ok en godhan stadh,
alla leedh swa giort, som han badh.
Thet er laas fore then sio,
swa at karela göra them enga oroo.»
I ett avseende är visserligen denna skildring otvivelaktigt
oriktig: själva grundläggandet av Stockholm — d. v. s.
närmast såsom befästad plats — hör, såsom ovan påpekats,
sannolikt till slutet av föregående århundrade. Men i det stora hela
är väl Erikskrönikan på rätt spår. Det var efter allt att döma
Birger Jarl, som vid Mälarens utlopp skapade en verklig stad i
en senare tids mening, vilken stad samtidigt kunde fylla
uppgiften såsom svensk centralfästning. Naturligtvis hava tyska
mönster i detta liksom i andra liknande fall varit de utslagsgivande,
och säkerligen har det tyska elementet i det stockholmska
samhället från början spelat en avgörande roll.
Av Birger Jarls regentgärning på det inrikespolitiska området
har dock i den svenska traditionen främst bevarats minnet av
hans lagstiftningsarbete. För visso bör detta senare uttryck icke
fattas i alltför modern betydelse. Den svenske konungen hade,
såsom förut påpekats, ingalunda någon självständig vare sig
lagskipande eller lagstiftande myndighet. Redan tidigt hade
konungen dock såsom fridens högste vårdare vid sidan av ting,
lagmän och häradshövdingar ingripit i rättskipningens gång,
och i samband därmed hade han också vid förekommande
tillfällen tagit initiativ till ändringar och tillägg i de gamla
landskapslagarnas stadganden. Till bekräftande av det kungliga
avgörandet hade konungen och hans män kanske ej sällan avlagt
en högtidlig ed att av all förmåga styrka upprätthållandet av
de fattade besluten, och brott mot dessa hade då också blivit
brott mot konungens »ed», konungens edsöre.
I det föregå nde har omtalats, hurusom i de svenska
landskapslagarna vid ett par tillfällen nya lagbestämmelser satts i
104
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
