Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Valdemar Birgersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VALDEMAR BIRGERSSON
Vi äga bevarat ett aktstycke, visserligen odaterat men tydligen just
från denna tid, i vilket gränsen mellan Sverige och Norge utförligt
avhandlas. Troligen sammanhänger detta aktstyckes tillkomst med
beslut fattade på det svensk-norska kungamötet. Ett senare möte
år 1273 mellan konungarna Valdemar och Magnus, vilket
omnämnes i isländska annaler och fragmentet av Magnussagan,
var i huvudsak ägnat biläggandet av den uppkomna tvisten
mellan konung Valdemar och hans bröder — varom nedan —
men torde måhända också hava avsett den berörda
gränsläggningsfrågan.
De kända fakta och data från Valdemars utrikespolitik äro i
övrigt snart räknade. Sin faders privilegier för Lybeck bekräftade
han år 1267, och i september 1271 förlänade han staden Rigas
borgare full handelsfrihet i Sverige under förutsättning av att
liknande frihet beviljades svenska köpmän i Riga. Mot de
hedniska folken i öster påkallades ånyo påvens inskridande, men
något resultat av de i detta sammanhang år 1275 utfärdade
påvliga bullorna avhöres icke.
Konung Valdemars inrikespolitik är ett så gott som oskrivet blad.
Vissa antydningar i en senare källa låta oss förmoda, att de av
Birger Jarl gentemot kyrkan hävdade principerna fortfarande blivit
upprätthållna. Ett par händelser av vikt på det kyrkliga området
äro kända från Valdemars regering. Det sedermera så ryktbara
franciskanerklostret i Stockholm synes att döma av
annalanteckningar hava blivit grundlagt omkring år 1270. Samtidigt togs
det avgörande steget för den slutliga förflyttningen av
domkyrkan i Gamla Uppsala till det nuvarande Uppsala. Frågan
härom hade redan sedan länge debatterats, och år 1258 hade
påven befullmäktigat biskopen i Västerås att å hans vägnar
auktorisera den önskade åtgärden. På ett möte i
Söderköping år 1270 beslöts, att domkyrkan i Uppsala skulle med
bibehållande av namn och rättigheter flyttas till en lämplig
plats, enär hon låge alltför avlägset och råkat i förfall.
Följande år vidimerade biskopen i Västerås den honom givna
påvliga fullmakten och medgav Uppsala domkapitel rätt att
överflytta domkyrkan till Östra Aros, d. v. s. det nuvarande
Uppsala.
III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
