Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Ladulås
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Riddarväsendet eller kanske rättare det allmänna
åskådningssätt, som därmed sammanhängde, har för det svenska
herremannaståndets konsolidering spelat en betydande roll. Genom
detsamma skapades ett ideellt band mellan olika grupper inom den
svenska krigarklassen. Såväl stormännen som medelklassens
rusttjänstemän voro väpnade, rustade i motsättning till den icke
vapenbärande allmogen. De voro alla ryttare, under det att allmogen
kämpade till fots, de blevo snart också de ädla, de förnäma
(nobiles). Alla möttes slutligen i den gemensamma
krigarståndsandan, liksom i den lika och gemensamma anslutningen till
konungen, »den förste riddaren».
Konung Magnus har själv av helt naturliga skäl direkt
understött denna utveckling. Då han i Alsnöstadgan, såsom nedan
närmare skall utvecklas, lagstiftade angående gästning och därvid
föreskrev, att var och en vore skyldig att mot skälig ersättning
tillhandahålla de vägfarande förnödenheter, undantog han från
gästningsplikten utom sina egna och biskoparnas gårdar även
»riddares och svenners till vapen». Konungen har sålunda funnit
lämpligt att särskilt privilegiera riddarväsendets högsta klasser
inom Sverige. Sin höga uppskattning av dessa klasser har han
dessutom visat, då han i Skeningestadgan, vilken strax
utförligare skall behandlas, medgav riddare och svenner till vapen
att hos konungen infinna sig med större följen än vanliga
personer.
I vilken grad rikets krigiska överklass redan nu
sammangjutits till ett helt i nära relation till konungamakten, framgår
kanske bäst av den av konung Magnus troligen år 1284
utfärdade Skeningestadgan. Redan denna stadgas förbud mot
»lönlek samband ok hælst wælborna manna» visar konungens
ledande ställning i förhållande till aristokratien. Men
betydelsefulla äro framför allt ett par dess paragrafer, i vilka konungen
träffar ordningsbestämmelser rörande icke blott sina män utan
även »andra, som i herremannagårdar tjäna i vårt rike». Konungen
betraktar herremännen och deras hirder såsom på särskilt sätt
sig underordnade, varför han finner sig befogad att beträffande
dem utöva en vittgående administrativ lagstiftning. I detta
sammanhang kan påpekas, att de äldsta bevarade svenska gårds-
130
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
