- Project Runeberg -  Sveriges historia till våra dagar / 2. Äldre medeltiden /
170

(1919-1948) [MARC] Author: Oscar Montelius With: Emil Hildebrand, Ludvig Stavenow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Birger Magnusson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FOLKUNGATIDEN

grodde en djup förbittring över den behandling, som kommit
honom tili del, och denna förbittring hade naturligtvis ingalunda
minskats genom 1312 års händelser, som berövade hans son den
norska arvtagarinnans hand. Med oro måste också konung Birger
fråga sig, huru med tronföljden i Sverige skulle förfaras efter
hans eller hertigarnas bortgång. Skulle i så fall hans egna eller
hans sons anspråk bliva respekterade, eller skulle den hertigliga
usurpationen drivas in på ännu mera ytterligtgående banor?
Redan tidigt möta vissa tecken, vilka röja konung Birgers
misstänksamma ängslan. På hösten 1311 anförtrodde han i
domkapitlets i Uppsala vård sina förnämsta dyrbarheter, bland dem
de kungliga regalierna, förpliktande domkapitlet att icke under
några omständigheter utlämna desamma till andra personer än
konungen själv och hans gemål eller deras barn, speciellt
tronarvingen, då han nått mogen ålder. Och i oktober 1314 lät
Birger sina världsliga rådsherrar — såsom den främste nämnes
drotsen Knut Jonsson (Blå), son till den år 1280 avrättade Johan
Filipsson — avlägga en särskild trohetsed till konungen,
drottningen och deras avkomlingar samt högtidligen förbinda sig att
efter konungens död bevaka hans familjs rättigheter.
Hertigarnas hävdaskifte år 1315 och deras söners födelse år
1316 bragte den slumrande krisen till utbrott. För konungen
stod det nu klart, att rikets enande under hans eller hans sons
spira hädanefter ej skulle kunna med godo genomföras. Han
beslöt då att slå ett djärvt slag. Enligt rimkrönikans mening
skall konungen härvid hava starkt påverkats dels av sin drottning
Märta, dels av sin drots Johan von Brunkow. Denne senare,
vilken var son av det tyskfödda riksrådet Verner von Brunkow,
hade undanträngt den nyssnämnde drotsen Knut Jonsson ur
konungens ynnest och var år 1316 konungens drots. I vad mån
Birger i verkligheten följt Brunkows råd, låter sig icke avgöras.
Beaktas bör dock, att samtidens misstänksamhet lätt vänder sig
emot en kungagunstling, framför allt då han är av främmande
börd. Att Johan von Brunkow var en av sin herres ivrigaste och
trofastaste tjänare, låter sig i varje fall icke förnekas. Konung
Birger har emellertid säkerligen också för sin aktion sökt och funnit
understöd hos konung Erik Menved i Danmark, vars vänskapliga

170

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jan 30 09:47:10 2025 (www-data) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/shtvd/2/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free