Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
voro ett av sjukdomens viktigaste kännetecken, uppträdde
särskilt i ljumskarna, axelhålorna och på halsen, men angrepo också
lungorna och framkallade då våldsam blodhosta. I allmänhet
inträdde döden efter en eller ett par dagars förlopp. De isländska
annalerna beskriva pesten på följande sätt: »Det var sjukdomens
art. att människorna levde ej mer än en dag eller två med
svåra smärtor, och sedan började blodkastning och därmed for
andan sin väg.» Sjukdomen kom till Norge med ett engelskt
skepp på sommaren 1349 och spred sig med förfärande hast
över hela landet. På hösten 1349 nalkades den Sveriges gränser.
Ett brev av konung Magnus från senare delen av år 1349
upplyser om den skräck och förtvivlan, med vilken den hemska
farsoten motsågs i Sverige. För människornas synders skull, säger
konungen, har Gud »en stor plåga allmänneligen kastat å världen
med bråddöd, så att mesta delen av det folk, som var i de land,
som västan vårt land liggande äro, av den plågan dött, och står
nu omkring allt Norge och Halland och nalkas nu hit». Bävande
för den fara, som hotade fosterlandet, hade konungen
sammankallat sina rådgivare till Lödöse och med dem överlagt om,
huru Guds vrede skulle kunna blidkas och hans nåd och
misskund beskäras Sveriges folk. Endräkteligen hade därvid beslutits
att med böner och allmosor över hela riket anropa Guds
barmhärtighet: fredagen i varje vecka skulle alla, män och kvinnor,
unga och gamla, barfota infinna sig i sin sockenkyrka, bekänna
sin Gud, deltaga i processionen omkring kyrkan, åhöra mässan
och frambära offer å altaret till de fattiga; fredagen skulle
dessutom vara allmän fastedag. Mässan skulle hållas till Jungfru
Marias ära, vatt hon värdigas bedja sin signade Son för oss att
sin vrede från detta arma land vända för vår ödmjukhets skull».
Till denna mässan hade också varje biskop i sitt biskopsdöme
givit fyratio dagars avlat åt dem, »som när äro stadde och
rätteliga skriftade äro». Stadgat hade även blivit, att »av varje kristen
människa, ung och gammal, mankön och kvinnokön, skulle givas
en svensk penning Gudi till heder och hans signade Moder
Maria», vilken penning skulle uppbäras på Sankt Andreas’ dag
och redovisas till domkyrkan. »Då denna gäld är sammanbragt,
då skola vi med biskoparna och vårt råd därom sitta till råd-
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
