Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FOLKUNGATIDEN
Möjligt är även, att Valdemar i detta sammanhang funnit för
gott att formellt återställa Gotland, vilket landskap synes under
något av de förflutna åren hava genom en folkresning avskuddat
sig det danska oket. :
Underrättelsen om konungarna Magnus’ och Håkans
frontförändring uppväckte på många håll den största förbittring. I
hanseatiska kretsar måste det skedda betraktas som förräderi,
och tonen blev för visso bitter nog vid de underhandlingar, som
under våren 1363 pågingo emellan städernas representanter och
de tre nordiska konungarna. Men ännu starkare blev vreden och
oviljan inom den fronderande svenska stormannaaristokratien.
För tredje gången såg denna sig ställd inför nödvändigheten
att antingen helt kapitulera inför en illasinnad konungamakts
angrepp eller också höja upprorsfanan. Att den även vid detta
tillfälle skulle välja den senare eventualiteten, var efter den
föregående utvecklingen tämligen självklart. I belysning av de sist
inträffade händelserna tedde sig konung Magnus färd såsom en
enda fortsatt kedja av förbrytelser. I de bittraste och
oförsonligaste ordalag skildrar den samtida anklagelseskriften mot konung
Magnus, »Libellus de Magno Erici rege», konung Magnus’
syndfulla liv och brottsliga regemente. Sedeslös och ogudaktig hade
han såsom en tyrann utsugit sitt rike genom otillbörliga skatter.
Den stora döden, som gått över landet, hade varit ett av Gud
sänt straff för konungens missgärningar. Bengt Algotssons
olycksdigra upphöjelse och den unge konung Eriks sorgliga slut fördes
i minne. Mot sina rådgivares vilja hade Magnus avträtt Skåne
till den danske konungen »utan att hava återfordrat eller återfått
de penningar, för vilka det tidigare blivit inlöst, och utan att
avtal om fredlig samfärdsel mellan rikena och deras invånare
blivit träffat». Man hade på grund härav kunnat misstänka, »att
allt det vore sant, som den danske konungens rådgivare förut
öppet förkunnat, nämligen att båda konungarna sammansvurit sig
mot sina män till deras fördärv, vilket senare blivit ådagalagt».
Valdemars krigståg till Öland och Gotland hade företagits med
konung Magnus’ vilja. Slutligen hade konung Magnus icke vårdat
sig om den av påven utfärdade bannlysningen, utan på flera
sätt visat sitt förakt för densamma. Ej mindre våldsamma äro
266
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
