Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 2. Folkungatiden 1250-1363 - Magnus Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MAGNUS ERIKSSON
uttalandena i den andra källa, vilken på ifrågavarande punkt
kommer i betraktande, nämligen Birgittas uppenbarelser. De
bekymmersamma nyheterna från Sverige framkallade hos den
temperamentsfulla sierskan i Rom verkliga explosioner av
förbittring och hat mot den olycklige konung Magnus. De grövsta
anklagelser framslungades mot konungen med hänsyn till såväl
hans sedeslöshet och ogudaktighet som hans förrädiska
uppgivande av Skåne till rikets fiende. Och öppet och energiskt
predikades konungens avsättning
såsom yttersta medlet att
befria fosterlandet från en
orättrådig och gudlös härskare.
Händelserna utvecklade
sig med rasande fart. Med
Valdemars stöd bakom sig
synes konung Magnus hava
uppträtt med stor skärpa mot
de uppstudsiga herrarna. I
Visbyminoriternas diarium
omtalas, hurusom under
vintern 1362—1363 ett flertal
svenska stormän, nämligen
biskop Nils i Linköping,
drotsen Nils Turesson (Bielke), Bo Jonsson (Grip), Karl Ulvsson
(Birgittas son), Karl Ulvsson av Tofta (Sparre) m. fl., måste undan
konung Magnus’ förföljelser begiva sig i landsflykt till Gotland. I
varje detalj är måhända denna uppgift icke fullt riktig, men den
inrymmer för visso en betydande kärna av sanning. Med säkerhet veta
vi också, att konung Magnus mot en av sina farligaste motståndare
tillgrep en högst uppseendeväckande åtgärd. Genom en särskild
legat anhöll han hos påven, att biskop Nils av Linköping måtte
på grund av sina stämplingar mot konungen berövas sitt ämbete
och ersättas med konungens biktfader Gotskalk Falkdal! Man
förstår lätt, att påven måst till en början avvisa denna
egendomliga anmodan under förklaring, att ehuru han ogillade biskopens
uppförande, han dock ej kunde utan formlig anklagelse och
rättegång avlägsna honom.
s
267
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
