Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Politisk historia - 3. Upplösningstiden 1363-1389
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPLÖSNINGSTIDEN
konungadömets ytterligare förnedring. Den 24 maj 1375
utfärdades från Stockholm efter tyska förebilder en stadga rörande
allmän landsfred, avsedd att råda en efterlängtad bot å den
stigande förvirringen. Konung Albrekt och hans fader
förkunnade i denna stadga med anslutning av alla rikets stormän
vissa välmenta satser rörande »een ganzkan frid» över allt
landet under trenne år. »Engen maa», hette det, »epter thenna
dagh, hwa han hæltz kan wara antigia höghar ella laghar,
inlenzke ella vtlenzke, til dirfwis thenna fridh bryta, ey medh
drap ella fængilse, ey medh rof ella brand oc ey medh
walzwerkom, oc scal engin man then andra untsigia, feydha ellas fanga,
vtan hwar man scal sik nöyia lata at lagh oc rätt.”» Husfrid,
kyrkofrid, tingsfrid och kvinnofrid skulle av envar åtnjutas, och
den i laga ärende stadde vägfarande skulle få oantastad färdas.
Alla, både ämbetsmän och enskilda, skulle med gemensamma
krafter hävda den påbjudna friden, och stränga straff stipulerades
för dem, som i det ena eller det andra avseendet bröto emot
fridens helgd. På den i samhället uppkomna motsättningen
mellan konung och stormän syftade direkt den andra
konungaförsäkran, som den 17 juli samma år avtvingades konung Albrekt.
Med hertig Albrekts »samthykkio oc radhe» erkände konung
Albrekt häri de båda frälseståndens innehavande friheter och
privilegier och förbjöd fogdarna att olagligen betunga
frälseståndens underlydande.
Att den sålunda träffade uppgörelsen innebar en ny
kapitulation av konungamakten, accentuerades av tvenne samtidigt
inträffade omständigheter. Omedelbart efter landsfredsstadgans
utfärdande uppträdde Bo Jonsson med titeln drots — huruvida
på grund av formlig utnämning är ovisst — och framhävde
därigenom sin dominerande ställning inom riket. Hertig Albrekt
uppgav nu också sitt mera direkta inflytande på den svenska
styrelsens utövning. Ett flertal bevarade förläningsavtal mellan
Albrekt och Bo Jonsson ge vid handen, att Albrekt vid denna
tidpunkt till Bo Jonsson överlät ett flertal av sina stora
pantområden i Sverige — i sitt senare testamente erkände Bo Jonsson
mottagandet av betydande lånebidrag av biskopar och
domkyrkor »till hwsena och lanndena återlösn».
298
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
