Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Ekonomiska och sociala förhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKONOMISKA OCH SOCIALA FÖRHÅLLANDEN
Någon ekonomisk verksamhet i egentlig mening kunde det
under dylika förhållanden endast undantagsvis bliva tal om. Det
allmänna materiella tillståndet måste bliva av utpräglat statisk
natur. All verklig kapitalbildning försvårades dessutom genom
det kyrkliga förbudet mot tagande av ränta. Den speciella
ekonomiska utvecklingsfaktorn, penningen, spelade också länge en
undanskymd roll. Myntpräglingen, vilken påbegynts under
forntidens sista del, synes icke under medeltidens första århundrade
hava blivit fortsatt. Först Knut Eriksson blev på detta område
liksom på så många andra banbrytande för vårt land. Det har
ovan framhållits, hurusom vi från hans tid äga bevarade massor
av svenska mynt, präglade efter tyska och nederländska
förebilder. Den sålunda igångsatta myntslagningen upprätthölls även
av följande regenter i större eller mindre omfattning; i konung
Magnus Ladulås’ testamente av 1285 omtalas mynthus i ej mindre
än åtta städer, nämligen Skara, Söderköping, Skeninge, Jönköping,
Nyköping, Örebro, Uppsala och Västerås, och ytterligare ett par
mynthus synas samtidigt hava funnits. Under konung Albrekts
tid anknöts det svenska penningväsendet direkt till det i de
nordtyska hansestäderna gällande. Det mynt, som utpräglades, var
penningen, slagen av silver. Penningen bragtes i förhållande till
viktsystemet — 1 mark = 8 öre = 24 örtugar — men efter
växlande beräkningsgrunder, i det man stundom räknade 8,
stundom 16 penningar på örtugen. Till en början bör väl, åtminstone
i princip, en mark silver hava motsvarats av en mark penningar,
men med tiden försämrades myntens valör, och relationen mellan
mark silver och mark penningar försköts till penningmarkens
nackdel. Redan Olaus Petri giver i sin krönika en i huvudsak
fullt korrekt redogörelse för dessa förhållanden: »Så skal man ock
weta, at fordomdags war här litit mynt i landet, men thet war
gott silff mynt, så mykit thet war, så at en lödig mark silff thet
war en mark peninga, huilkit ock noogh bewijsas kan med
Sichtuna mynt, ther fyra små peninga halla itt halfft qwintin silff....
Så med tijdhen begynte myntet förwerras och settes kopar
ther til med och bleeff så åtskild at i myntet, at thet gambla
kallades mark, öre ock ortugh i silff, men thet som kopar war
med vthi kallades mark, öre eller ortugh, reknade eller talda.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
