Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
sin eriksgata kring landet och vid varje länsmansgård uppresa
en galge; de kunde ock snart vänta skrivelsen om den nya
livsmedelsgärden. Då blevo några av Morakarlarna ångerköpta,
att de låtit Gustav draga sin väg, och när Lars Olovsson fick
höra talas om att han varit där och åter begivit sig bort, rådde
han dem att kalla honom tillbaka. Något senare kom en
uppländsk frälseman vid namn Jon eller Inge Mikelsson och visste
berätta så mycket om Kristians tyranniska framfart, att tårarna
brusto ur dalkarlarnas ögon. Han omtalade också, att många
svenska hovmän eller frälsemän lågo på skogarna, som aldrig
givit sig under den danska regeringen eller någonsin ärnade
göra det utan hellre ville värja sitt liv, så länge de kunde,
vilket han sade sig själv ämna göra. Morakarlarna avsände då
efter de båda krigsmännens råd en skidlöpare vid namn
Engelbrekt jämte några följeslagare, vilka genom natt och dag drogo
efter Gustav och slutligen hunno honom överst i Lima vid Sälens
by. På deras bön vände han tillbaka till Mora; dit samlades de
förnämsta från de närmaste socknarna både i östra och västra
Dalarne, vilka samfällt korade Gustav till sin hövitsman. Alltså,
säger krönikan, »uti en salig stund begynte han sitt regemente».
Sådan är i korthet traditionen om hans vandring genom
Dalarne.
Ryktet om Gustav Erikssons förehavande hade spritt sig
och även hunnit konung Kristian, som den 12 januari 1521 från
Jönköping mot honom utfärdade sitt första manifest, vari även
antyddes en åsyftad samverkan med några småländska frälsemän,
Lindorm Ribbing, Per Ribbing, Olov småsven, »som tjänte herr
Sten Sture», och andra. De småländska upprorsmännen hade
dock gripits av Ture Jönsson och fingo med livet plikta för sitt
tilltag.
Hövitsmannen på Västerås, Henrik von Melen, var, såsom
redan nämnts, också på sin vakt. Trettondagstiden 1521 hölls
landsting i Tuna i hans närvaro. Där hade alla lovat att varken
hysa eller »hemma» »den Gustav Eriksson, Olov småsven och
flera deras medhjälpare». Några veckor senare hölls ett nytt
möte med anledning av de skalkar, som givit sig upp i landet
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
