Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
giva sig från de danska till riket, efter han var en infödd man.
Gustav medgav detta och skrev själv till Trolle. Denne, som
nyss återvänt från Norrland, mottog brevbäraren med hån och
förakt, förklarande högt, att han själv ville bringa Gustav svar.
Han utrustade en väldig hop, 500 till häst och 3,000 knektar,
säges det, drog åt Uppsala och lyckades fullständigt överrumpla
Gustav. Denne väntade, att brevdragaren skulle komma tillbaka,
och satte i början ej tro till dem, som underrättade om fiendens
anryckande. Slutligen kom budbäraren själv sent en afton och
visste berätta, att ärkebiskopen var i närheten. Tidigt följande
morgon ryckte denne mot staden. Gustav höll med sin häst
på den höjd, där slottet sedan byggdes, för att se till, huru
stark fienden var. När han märkte övermakten, gav han sig
undan. Men Staffan Henriksson, en förslagen krigsman, som
förut varit i Sten Sture d. y:s tjänst och längre fram skulle visa
sin förslagenhet i konung Gustavs, satte efter med 100 hästar
och hann upp den sistnämnde vid Läby vad. Gustav hade
redan hunnit mitt i vattnet, då han blev kullriden av en
följeslagare, så att han icke var »långt fjärran dödens man». Men
fotfolket höll stånd och avvärjde fienden, tills han väl hunnit
upp ur vadet igen. Gustav drog därefter ned åt landet, samlade
folk på nytt och lade försåt för ärkebiskopen, när denne skulle
återvända till Stockholm. Ej ett barn skulle ha kommit undan,
förtäljer krönikan, om ej Staffan Henriksson alltid varit före
hären på vägen, sökt och snokat som en stövare och slutligen
upptäckt delar av ett slaktat nötkreatur. Han varskodde sin
herre, och de togo en annan väg men förföljdes med sådan
framgång, att en stor del stupade och ärkebiskopen själv nätt
och jämnt undkom med livet. Det var sista gången Gustav Trolle
hade besökt Uppsala.
En tid därefter kommo svenskarna fram till Stockholm och
slogo läger på sankt Klara gärde nedanför Brunkeberg. Där
kunde de dock ej stanna länge, fienden gjorde ett utfall och drev
dem efter ett skarpt fäktande på flykten. Lägret återupprättades
i stället vid Rotebro ett par mil norr om staden. Gustavs
stridskrafter stärktes vid denna tid av hälsingarna, vilka omsider slagit
sig till honom och sänt folk, och på sommaren ankom en tysk
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
