Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFRIELSEKRIGETS FÖRSTA SKEDE
tiden utan låta dem på övligt sätt »med tillbörlig solennitet
och process» bära sankt Eriks skrin till gamla Uppsala.
Hövitsmännen läto svara, att som svenska och infödda män borde föra
sankt Eriks skrin och icke utländska, ville de göra sitt bästa i
saken och hade endels för det ändamålet kommit dit. Men de
kvarhöllo sändebuden, så att dessa ej fingo återvända med svaret,
förrän hela krigsstyrkan kom dragande efter, och de spejare,
som utskickades, blevo uppsnappade.
Ärkebiskopens fogde Bengt Bjugg, som nyss förut vunnit
några mindre framgångar över allmogen, gjorde sig emellertid
säker och lät en afton tillställa ett stort gästabud i trädgården
mellan stora och lilla biskopsgården samt slå ned balkarna
omkring densamma, att folket kunde se, huru litet han brydde sig
om fienden i stadens grannskap. Här dracks vin, här sjöngs
och dansades »med skriande och braskande» utöver midnatt.
Men klockan tu på natten kommo Lars Olovsson och Lasse
Eriksson dragande med sitt folk, nedgjorde den danska förvakten,
revo undan ett par skanskorgar, hunno att hugga hål på porten
och förskansa de närmaste gatumynningarna, allt innan
gästabudsfolket vaknade. När detta omsider skett, började man skjuta
på svenskarna men utan verkan. Bjugg försökte komma bakom
de angripande genom en gång, som ledde från biskopsgården
till domkyrkan, men svenskarna satte eld på gången, och elden
fattade även i biskopshuset. Danskarna sågo snart ingen annan
utväg än att utrymma gården och skyndade ned åt Flottsund,
men när svenskarna blevo det varse, började de förfölja och
sända dem några dalpilar till avsked. En träffade Bjugg i armen
och sårade honom så illa, att han kort därefter i Stockholm gav
upp andan, när barberaren skulle draga ut pilen.
Ett par veckor senare eller i början av juni kom Gustav själv
till Uppsala, gick upp i kapitlet och frågade kanikerna, vad de
ville han skulle hålla dem för, för svenskar eller danskar,
förehöll dem deras gamla otillbörligheter, som de bedrivit i konung
Karls, gamle herr Stens och unge herr Stens tid, och sporde
till sist, om de ville räcka honom handen och visa sig i tal och
gärning som trofasta svenska män. De bådo om uppskov för
att skriva till ärkebiskopen, hoppades kunna beveka denne att
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
