Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BEFRIELSEKRIGETS FÖRSTA SKEDE
Stegeholm, Stegeborg och Nyköping i svenskarnas händer. Samma
öde övergick omsider i början av 1522 Västerås’ slott, Tynnelsö
och andra smärre fasta platser i det inre landet. Hövitsmannen
på Stegeborg, den tyske riddaren Berend von Melen, förmåddes
efter någon tid att taga tjänst hos riksföreståndaren, vilken led
brist på erfarna krigsmän. Han var den förste i en lång rad
tyska lycksökare, i vilkas utväljande Gustav Vasa hade en
synnerlig otur.
Även i Finland hade man sökt få en resning till stånd. Nils
Grabbe och andra förde här ett djärvt och vilt partigängarkrig,
men belägringen av Åbo slott upphävdes av Norby i maj 1522,
. och Finland måste tills vidare lämnas åt sitt öde. Enstaka
frälsemän, Erik Fleming och andra, övergingo dock efter hand
till den svenska sidan. Det var ock vid den tiden, som Finlands
biskop, Arvid Kurck, såg sig nödsakad att fly till Sverige, men
på vägen förgicks fartyget med folk och allt utanför Öregrund.
I Sverige åter kunde riksföreståndaren mer och mer
sammandraga sina krafter kring huvudstaden. På hösten upprättades
läger utom vid Rotebro även vid Sätra i Botkyrka socken och
på Lovön, och lägret vid Rotebro flyttades snart fram till Järva.
Men genom en rad för det mesta lyckliga utfall vintern 1521—
22 lyckades besättningen i Stockholm uppriva det ena lägret
efter det andra, så att slutligen svenskarna en hel månads tid
ej mäktade hålla något sådant vare sig norr eller söder om
staden, och i maj ankom från Danmark Henrik Giö med
penningar till foikets avlöning och rikliga livsförnödenheter.
Besättningen bestod nu av omkring 900 man, och den ansågs ännu
en god tid kunna försvara stad och slott.
Under sädana förhållanden blev det alltmera klart, att med
egna krafter kunde riksföreståndaren ej beräkna att på länge
föra det stora verket till ett lyckligt slut, och man kunde ju
när som helst vänta ett nytt härtåg från Danmark. Bönderna
hade visserligen utfört vackra bedrifter, men de saknade övning,
och när sånings- eller skördetider kommo, blev det svårt att hålla
dem tillsammans. Väl uppsade allmogen i meniga Sveriges rike
med bergsmän och dalkarlar som föregångsmän Kristian II tro
3—190882. Sveriges historia. IIV.
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
