Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - I. Unionens upplösning - 1. Gustav Vasas ungdom. Befrielsekrigets första skede
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
lan riksföreståndaren och biskop Brask uppstod snart en
förtrolig brevväxling, vilken dock med åren skulle bliva först kylig
och slutligen bitter. Biskopen imponerade på den unge vetgirige
hövdingen genom sin kännedom av Sveriges historia, sin
erfarenhet och sin svenskhet. »Käre Göstav» kallades denne i början av
biskopen, »nådig herre» kallades den senare av riksföreståndaren.
Ännu ett försök gjordes av regeringen i Stockholm att
avvärja det överhängande allmänna avfallet. Den vände sig både
till biskop Brask och till Ture Jönsson med förslag till ett
samtal med Gustav Eriksson och andra gode män av rådet men
fick avböjande svar. Förrän man finge säkerhet om grunderna
för en sådan underhandling, ville ingen giva sig dit upp, menade
biskopen och tillade den bittra reflexionen: »Jag har dock i
sanning förfarit, att svenska män taga ej efter denna dag ord
eller brev för deras välfärd, som hittills skett är.» Herr Ture
åter ville ingenting göra, förrän han fått »den gode man Göstav
Erikssons brev». Huru annorlunda lät det ej nu mot fyra
månader förut, då han varnade allmogen för samme Gustav Eriksson,
vilken oredligt rymt från sitt fängelse och vore litet betrodd
såväl inom- som utomlands!
Innan årets slut var regeringen i Stockholm upplöst. Didrik
Slagheck reste först ned till Danmark, Gustav Trolle och Jens
Beldenacke följde efter. De togo med sig de fångna kvinnorna,
fru Sigrid Baner med hennes döttrar, Kristina Gyllenstierna med
tre barn, Gustav Vasas moder med två döttrar m. fl. Från
senare hälften av september hade Kristian II ej längre någon
representativ regeringsmyndighet i Sverige. Stockholm var snart
en belägrad stad, och slottshövitsmännens inflytande sträckte
sig ej utom dess närmaste omgivning.
En annan representant hade dock den danske konungen i
Sören Norby, hövitsmannen över Kalmar län, Öland, Gottland
och Kustö slott i Finland, som länge med utomordentlig
djärvhet, påpasslighet och framgång fyllde sin uppgift att förse
huvudstaden och fästningarna vid sjökanten med livsmedel,
krigsförnödenheter och folk. Men ej ens hans energi och snabbhet
satte honom i stånd att i rätta ögonblicket vara på den rätta
platsen, där han bäst behövdes, och så föllo i slutet av år 1521
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
