Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
till byte och hämnd på enskilda fiender, på fogdar eller
herremän. Den ej utan svårighet tända och vidmakthållna nationella
enhetskänslan, som senast tagit sig uttryck i det samfällda
konungavalet i Strängnäs, började, när målet väl var vunnet, att
flämta mattare, om icke alldeles slockna. »Förbundet»
landskapen emellan, som så ofta åberopats under de gångna tre åren och
framkallat så många vackra ord, innebar i själva verket en
svaghet för riksenheten, och huvuduppgiften för en regering måste
bliva att i nödfall göra denna gällande mot landskapen, om
Sverige skulle bestå som ett rike, men för realiserandet av denna
uppgift saknades så gott som alla organ. Ingen hade
egentligen verkat för utbildande av sådana sedan slutet av Folkungarnas
stora lagstiftningsperiod under 1200- och 1300-talen. Särskilt
hade de sista femtio årens riksföreståndarskap i alltför hög
grad burit tillfällighetens prägel för att utbilda några centrala
organ för rikets styrelse. Det riksråd, som fullständigast 1523
samlats kring konungen, hade mer än någonsin karaktären av en
stormansförsamling, vars medlemmar efter ett mötes slut
spriddes åt alla håll. En hovmästare och en marsk, den ene Ture
Jönsson, den andre Lars Siggesson, hade utnämnts 1523, men
ingendera gjorde veterligen någon regelbunden tjänst i denna
egenskap. Det fanns inga ordnade ämbetsverk att övertaga,
inga administrativa traditioner att följa, och de närmaste svenska
företrädarnas brevväxling var, liksom »rikets register», förd till
Danmark eller befann sig i enskild ägo. I fråga om
»lantregeringen» hade vidare det sista århundradet verkat upplösande.
Det hade varit en till ytinnehåll visserligen ganska stor men till
betydelse och intäkter jämförelsevis ringa del av riket, som
direkt lytt under kronan, legat under dess »fatabur». Resten
hade varit bortförlänad åt enskilda stormän, andliga eller
världsliga, och en viss hävd hade hunnit utveckla sig i avseende på
länens natur. Huru skulle det nu ordnas i detta hänseende?
Kronans ordinarie inkomster hade redan länge varit små, och
de hade under riksföreståndartiden snarare minskats än ökats
genom självsvåld hos allmogen och överseende från de
styrandes sida. I Kalmar län fanns det, berättar Sören Norby 1521,
mer än tusen bönder, som i tio år suttit inne med skatten, för
68
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
