Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Den viktigaste uppgiften av alla för den nya regeringen
vart dock den, som rörde kyrkans ställning och i främsta
rummet, genom de yttre omständigheternas makt, frågan om dess
förhållande till pävestolen.
Den svenska kyrkan befann sig nämligen, när befrielsekriget
nalkades sitt slut, i verkligt upplösningstillstånd. Den
våldsamma striden mellan ärkebiskop och riksföreståndare, som i
bitterhet ej haft sin like i Sverige, den förres avsättning och hans
fruktansvärda hämnd hade djupt upprört sinnena och säkerligen
hos mången rubbat tron på förträffligheten av den dåvarande
kyrkoorganisationen, som åt kyrkans styresmän skänkte så stor
värdslig makt och satte dem i stånd att, såsom Gustav Trolle
gjort, på ett oerhört sätt »planda samman gudomligt och
mänskligt». Nu var Trolle landsflyktig, och i Sverige betraktade
man ärkebiskopsstolen som ledig, ehuru hans avsättning
visserligen icke var giltig enligt den kanoniska lagen. Den svenska
kyrkoprovinsen saknade sålunda ett överhuvuds ledning, och
Uppsala stift var överlämnat åt ett domkapitels svaga vård.
De båda danskarna Jens Andersson och Didrik Slagheck, som
Kristian trängt in på biskopsstolarna i Strängnäs och Skara efter
de båda offren för blodbadet, biskop Mattias och biskop
Vincentius, hade redan 1521 lämnat Sverige. Båda utnämningarna
voro för övrigt olagliga, och stiften voro lediga. Biskop Otto
i Västerås hade 1522 avlidit i Stockholm, där han tillbragt det
sista året. Biskopen i Åbo, Arvid Kurck, hade omkommit
under flykten från Finland. I rikets yttersta gränsstift mot söder,
i Växjö, residerade biskop Ingemar, numera gammal och
oförmögen att något uträtta. Så återstod endast Linköping, vars
biskopsstol sedan 1513 innehades av Hans Brask. Denne var
visserligen ännu vid full andlig vigör, men numera sjuklig och
ofta bunden vid sängen. Till honom, hans erfarenhet och
insikter, var det emellertid, som man från alla håll litade, men
även om han varit yngre och kraftigare, hade det för honom
varit omöjligt att räcka till överallt, och han var dock
outtröttligt verksam. Kyrkans egendom hade vidare under de sista
årens inbördes krig varit utsatt för upprepade hemsökelser av
danskar och svenskar, varit ett samfällt byte för alla. Det hade
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
