Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA KYRKAN OCH PÅVESTOLEN
varit föga bättre under befrielsekrigets gång, och det var på
kyrkan, dess inkomster och bevarade skatter, som den världsliga
makten i sin nöd riktade lystna blickar. Med skäl kunde Brask
tala om »den eländiga svenska kyrkan».
För att öka förvirringen hade sedan ett par år tillbaka från
en lärostol i Strängnäs allt djärvare satser förkunnats, i vilka
det snart icke var svårt att igenkänna Martin Luthers
villfarande meningar. Runt kring Östersjöns stränder, så t. ex. i
Livland, Preussen, Pommern, Holstein, hade i städerna
reformatoriska rörelser i början på 1520-talet begynt, och luterska
skrifter började införas av tyska köpmän; redan 1522 synes
biskop Brask ha funnit sig föranlåten att förbjuda sådanas
spridning och läsning.
I slutet av 1522 eller början av 1523 hade kapitlen i några
stift skridit till besättande av de lediga biskopsstolarna. I Skara
valdes ärkedjäknen Magnus Haraldsson, i Strängnäs domprosten
Magnus Sommar och i Västerås dekanen Peder Jakobsson
Sunnanväder, de sista Sturarnas kansler, som nyligen återvänt ur
landsflykten. Men de valda biskoparna saknade stadfästelse och
kunde icke fullgöra alla biskopliga förrättningar. Den påvliga
kurian åter hade under det sista århundradet tagit sig för att
underkänna eller bekräfta alla biskopsval. På dess hållning
berodde sålunda för ögonblicket mycket, ja, såsom utvecklingen
skulle visa, det mesta.
I Italien vistades den tiden två svenskar, som kunde vara
ägnade att åtaga sig den vacklande svenska kyrkans sak. Den
ene var Vadstenamunken Peder Månsson, sedan flera år tillbaka
föreståndare för Birgittas hus i Rom. Det var en kunskapsrik
och åt flera håll intresserad man, som även visat intresse för
Sveriges nationella sak men numera endast synes ha levat för
hospitalets angelägenheter och sina lärda arbeten. Den andre
var en yngre man, en borgarson från Östergötland, Johannes
Magni eller Magnus, såsom han och brodern Olov längre fram
skrevo sig, vilken några år förut från sina studier vid tyska
universitet kommit till Italien och där en tid tjänstgjort som
Sten Sture d. y:s ombud vid kurian. Här träffade honom
budskapet om Stockholms blodbad; han skaffade sig från Sverige
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
