Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 1. Inre förhållanden 1523-1524. Svenska kyrkan och påvestolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
kommenderades Johannes Magni, vars val efter många omsvep
till sist omtalades. I den tredje slutligen äskades utan vidare
bekräftelse för alla de valda biskoparna, ärkebiskopen inbegripen,
med det betydelsefulla tillägget, att påven borde förfara
ynnestfullt med avseende på deras avgifter till den apostoliska
kammaren, emedan kyrkorna voro fattiga, utplundrade och biskoparna
dessutom haft stora utgifter för rikets befrielse. Den ömtåliga
frågan om annaterna och andra avgifter för den påvliga
stadfästelsen av valen var sålunda därmed berörd.
Nuntien stod i begrepp att resa till Tyskland för att
därifrån begiva sig till Rom, då ett plötsligt och oförmodat omslag
inträffade. Gustav Trolle hade icke övergivit hoppet att
återkomma till sitt stift och icke varit i overksamhet. När
Kristian II:s sol började gå ned, hade han med klok beräkning av
omständigheterna vänt sig till åen uppgående, Fredrik I, genom
vars bemedling han hoppades vinna sitt mål. Han hade, ehuru
fruktlöst, vänt sig till Lybeck för att få dess förord. Han hade
med större framgång vänt sig till påven, och denne ställde på
sommaren 1523 till Fredrik I och dennes son en kraftig
uppmaning att ätaga sig den fördrivne ärkebiskopens sak och verka
för hans återinsättande i sitt stift. Ett annat maningsbrev till
konung Gustav anlände i slutet av september men väckte, i
stället för att gagna ärkebiskopen, endast förbittring. Nu avlät
konungen i början på oktober två allvarliga och hotande
skrivelser, den ena till kardinalkollegiet, den andra till påven. Hård
var konung Kristian, hette det i det senare brevet, för dessa
riken, men ej mindre hård skulle den apostoliska stolen vara för
vårt lugn, om den åter inträngde Kristian II:s medbrottsling;
tungt var det, att påven ej utkrävt straff för mordet på
biskoparna; vida sämre intryck skulle det göra, om ärkebiskopen,
»ovärdig icke blott prästadöme utan livet», komme tillbaka; nu
uppsköts nuntiens resa, tills konungen förnummit vad påven
ämnade göra; då skulle den förstnämnde antingen röna allsköns
bistånd i den kristna religionens sak eller ock fritt få resa för
att tillkännagiva, att konungen av egen myndighet reformerade
svenska kyrkan till följd av apostoliska stolens försumlighet.
Med denna skrivelse avsändes nuntiens broder, mäster Olaus
80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
