Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 3. Reformationens begynnelser (1520-26). Möten 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
från kurian och uppträdde även försiktigt mot bruket att
biskoparna skulle söka bekräftelse i Rom.
En helt annan natur var den påvlige nuntien och utvalde
ärkebiskopen Johannes Magni. I humanistisk bildning torde
han överträffat Linköpingsbiskopen, ehuru hans lärdom var något
prålande och fraserna ej sällan fingo skyla innehållets fattigdom,
i fosterlandskärlek var han dennes like. Men han var därjämte
svag, medlande och fåfäng, ville ej uppträda utmanande och lät
förmå sig till medgivanden, vilkas följder han icke översåg. De
praktiska intressena synes han hava saknat, och i den strid, som
utbröt, spelade han en underordnad roll.
Det var på konungen det berodde, vem som skulle avgå med
segern, hans gamle sekreterare eller den nästan lika gamle
biskopen i Linköping. Han höll sig i början neutral, men
det dröjde ej länge, innan han tog sitt parti, och tidens
kyrkopolitiska motsatser förkroppsligade sig snart i Gustav
Vasa å ena sidan, biskop Brask å den andra och framträdde
i deras brevväxling. Det blev ett slags personlig tvekamp dem
emellan.
Det berättas, att konungen hört några unga män predika,
som varit mäster Olovs lärjungar, och blivit överraskad av
innehållet. Han hade frågat mäster Lars, vad det var för en lära
och om den hade något bestånd med sig. Han hade då fått
upplysningar om Martin Luthers åsikter, huru denne »hade
kringskurit påve, kardinaler och de stora biskopar» och huru han
endast stödde sig på Guds ord. Om något djupare religiöst
behov, om någon tvingande själanöd hos konungen kan man
säkerligen icke tala. Det var andra sidor i den nya förkunnelsen,
som i första rummet slogo an på honom: den nya uppfattningen
av prästens verksamhet och av kyrkan icke såsom en mäktig
och självständig institution utan såsom ett de kristtrognas
samfund, förkastandet av påvens och kyrkans många föreskrifter
såsom människostadgar och auktoritetstvång, sannolikt även det
enkla, frimodiga, rätt på saken gående i Luthers skrifter, i fall
konungen läste några sådana, eller i mäster Olovs predikan, som
han var i tillfälle att höra. Konsekvenserna av den evangeliska
förkunnelsen hade ännu icke framträtt, och att dessa kunde leda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
