Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 3. Reformationens begynnelser (1520-26). Möten 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
till en konflikt av annat slag med den världsliga makten, därom
hade man ännu icke någon föreställning.
Ännu i höstens början 1523 trodde sig Johannes Magni kunna
försäkra, att konungen vore villig att utrota det luterska kätteriet
och bevara kyrkans frihet men fordrade, att man skulle gå till
väga med lämpor; ännu den tiden kunde nuntien försäkra, att
Strängnäsborna lovat att hädanefter avhålla sig från alla nya
läror och ej angripa andra, om de ej först retades. Men ett
föreslaget, mot Luthers lära och skrifter riktat mandat ville
konungen ej utfärda, varemot biskop Brask ansåg det redan nu
vara på tiden att i de olika stiften tillsätta inkvisitorer för att
utrota kätteriet. Det är antagligt, att misslyckandet av
underhandlingen med den påvliga kurian på hösten 1523 gjorde
konungen benägen att mera avgjort ställa sig på reformatorernas
sida, och 1524 finner man striden i full gång. Biskop Brask
vände sig åt alla håll med klagomål över det kringgripande
kätteriet och till sist, i slutet på maj, till konungen själv. Han
besvor honom att ej tillåta, att några Martin Luthers böcker
finge köpas eller säljas i riket eller att hans lärjungar där skulle
finna skydd under konungen, förrän ett allmänt kyrkomöte
uttalat sig, om vars syfte biskopen ej torde tvivlat: »de tyska hade
ingen tro anammat för vår skull, icke heller ville vi förkasta
vår för deras skull, om de än ville falla till något kätteri».
Konungen svarade, att han ej visste, huru han skulle kunna förbjuda
Luthers böcker, emedan han ej hört dem vara ogillade av
opartiska domare, i synnerhet som böcker mot Luther infördes i
riket; det vore nyttigt, att både den ena och den andra komme
för ögonen. Icke heller visste han, att någon Luthers lärjunge
sökt hans skydd, men om så vore, vore han skyldig att skydda
varje undersåte för »överdåd». Det var en opartisk och liberal
ståndpunkt, men visserligen blev den ej länge bestående. Biskopen
torde ej ha mottagit konungens svar, då han själv för sitt
stift utfärdade ett strängt förbud, »vid Guds hårda dom och deras
själars salighet», att sätta tro till Luthers falska lära, köpa eller
läsa hans böcker, som spriddes av utländska köpmän och andra;
andliga och världsliga myndigheter borde taga de olydiga i
borgen och sätta deras egendom i kvarstad, tills konungen och
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
