Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 3. Reformationens begynnelser (1520-26). Möten 1526
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
skapet. Nu fattade emellertid biskop Brask pennan och avrådde
av åtskilliga skäl tillgripandet av kyrkotionden; borglägren
ogillade han även: utländsk rätt borde ej indragas i riket,
gudstjänsten borde icke nedläggas, de svenska klostren vore för
övrigt icke grundade på kronans gods utan på konungars eller
andras enskilda egendom; ej borde kronan upptaga, där hon
intet nedlagt. Men konungen blev ej svaret skyldig. Han
framhöll kronans nöd och behovet att fortfarande underhålla knektar,
skeppare och båtsmän; utländsk rätt vore ej hel och hållen
onyttig, »man kunde därav taga så mycket nödtorften tillsade»;
för övrigt borde biskopen veta, att nöd bröte lag, icke blott
människolag utan stundom även Guds lag; vad biskopen skreve,
att genom borgläger nedlades gudstjänsten, vore sant, om ej
annat vore gudstjänst än att föda en hop skrymtare och andra
i lösaktigt leverne, liksom icke det vore gudstjänst att akta det
meniga bästa, huru riket och dess inbyggare skulle skyddas;
i nödens stund borde alla draga tungan, som ville ätnjuta skydd,
både kyrkor, kloster, munkar eller präster, och av allt frälse
borde göras kronan tjänst. Så tillspetsade sig även i denna
fråga de motsatta åskådningssätten i ett personligt meningsskifte
mellan konungen och biskopen, och denne, som i samma brev
beskärmade sig över mäster Olovs giftermål, fick höra, att det
icke var denne han egentligen ville åt, utan konungen, som han
nu kunde »beskria» för vem honom syntes. Även på annat håll
spordes missnöje över det intrång, som gjordes på biskoparnas
rikedomar. Det klagades sålunda över att biskopen i Västerås
icke hade så mycket hovfolk, som han borde, men konungen
svarade, att enligt Skriften vore en biskop menige mans tjänare
i evangelium, en uppgift som han bättre kunde sköta, om han
hade få hovmän, än om han hade många; så gick det till först
i kristendomen, då sannskyldiga biskopar funnos, som ej ville
gå sitt ämbete igenom med värjande hand utan med lidande
och hellre ville mottaga hugg för Guds ords skull än utdela
sådana.
Det är tydligt, att den luterska uppfattningen om biskopar
och präster såsom Guds ords förkunnare, om de förras uppgift
att »regera Guds allmoge» såsom tillsyningsmän, hos konungen
118
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
