Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 4. Daljunkern. Västerås' recess. Kröningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRÖNINGEN
sig för att vara. Han sammanfördes i Trondhjem med doktor
Vincent och Ove Lunge, blev omsider bjuden till själve
ärkebiskopen och trolovades med en av fru Ingers döttrar. Rykten
om konung Gustavs död gåvo ytterligare stöd åt hans anspråk,
och den 25 november avgav han en skriftlig försäkran, att han,
om han bleve konung i Sverige, skulle vara konung Fredrik
och hans rike »en tro och huld vän» samt återlämna Viken.
Han mottog gåvor av olika slag, av ärkebiskopen en förgylld
kedja, och följde herr Vincent till Jämtland, där de emellertid
skildes åt. Någon större hjälp fick han i varje fall icke, lika
litet någon större anslutning i Dalarne. I början på år 1528
upplöstes hans band, och han begav sig åter till Norge, där han
fortfarande fann skydd hos Vincent Lunge. Men Gustav Vasas
skarpa brev å ena sidan, konung Fredriks föreställningar å den
andra övertygade slutligen hans beskyddare, att ingenting vidare
vore att göra utav honom. Herr Vincent avskickade Daljunkern
till konung Fredrik, men under vägen fick han tillfälle att
undkomma, besteg i Marstrand ett tyskt skepp och anlände till
staden Rostock, där han togs i förvar men hölls åtminstone till
en tid som »en riddersman». Många trodde alltjämt, att han
var Sten Stures son, och detta trots en skrivelse, som Kristina
Gyllenstierna avlät tiil rådet i Rostock med fullständiga
upplysningar. Slutligen lyckades det Gustav Vasas svåger greve
Johan av Hoya, som avsänts på en beskickning till Lybeck, att
utverka hans dödsdom, vilken också gick i fullbordan på hösten
1528. Han bekände dessförinnan, att han icke var herr Stens
och fru Kristinas son och att han gjort uppror för att avsätta
konungen. Men man visste sedan berätta, att Berend von Melen
själv eller en av honom utsänd skara hållit utanför stadsporten
för att i sista stund rycka äventyraren ur bödelns hand, och
avrättningen måste försiggå under iakttagande av särskilda
försiktighetsmått.
Det återstod att göra upp saken med dalkarlarna. De hade
visserligen haft sina ombud i Västerås och där lovat trohet
samt att hämta ned Daljunkern, de hade likaledes mottagit
förmaningsbrev från det övriga riket, men Daljunkern hade i alla
fall fått passera ut och in, prästen Jakob i Mora hade återvänt,
147
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
