Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 5. Kyrkomötet i Örebro. Uppresning mot reformationen och dennas befästande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOMÖTET I ÖREBRO
med den heliga kyrkan och hennes personer menades konungens
kristna undersåtar, ty den heliga kyrkan var rätteligen
ingenting annat än kristna människors församling; rikets nöd var
orsaken till att egendom togs från kyrkor och kloster, vilka senare
icke kunde sköta sig själva; konungen hade ej befallt någon att
gå i kloster och lika litet befallt någon att gå därur; i fråga
om den svenska mässan hade han varken gjort bud eller
förbud; gifte sig präster, munkar och nunnor, sade de sig hava
frihet därtill enligt Guds ord, och »hans Nåde är icke herre över
Guds ord»; ingen hade varit tvungen att anamma de nya
böckerna, och innan de dömts ogilla, hade man ej skäl att klaga
över dem; köttätning i fastan skadade ingen o. s. v. Konungen
försvarade sig även mot de föregivna bristerna i den världsliga
styrelsen, att utlänningar intogos i rådet, att kröningseden ej
överensstämde med lagboken m. m. — på ett sätt som visserligen
var tämligen fritt i vissa stycken, om man höll på lagens
bokstav —, och hela framställningen utmynnade i en förnyad, kraftig
motivering av Västerås’ recess. Biskopars och prästers uppgift
vore att predika, de skulle vara tjänare och icke herrar; konungens
åter att vidmakthålla det, som var rätt, och straffa det, som var
orätt, alltså bland annat att hålla biskoparna till deras ämbete.
Liksom det vore en rätt gudstjänst, att biskopar och präster
hölle »det andliga regementet» vid makt med predikan och vad
därtill hörde, så vore det ock en rätt gudstjänst, att konung och
ridderskap hölle fred i det utvärtes; den styrkte Guds tjänst,
som hulpe därtill, den förlade Guds tjänst, som hindrade
detsamma. Biskoparnas inkomst var ej deras arv och eget, utan
av många given till det allmänna bästa; om den nu ej användes
därtill, borde den minskas och läggas dit, där den främjade
detta; allmogen borde ej vara under »tu herrskap» o. s. v.
Likaså försvarades ridderskapets återtagande av sina gods: »det är
icke Gud emot, att ridderskapet kännes vid sina gods, när det
sker i den akt, att de vilja förstärka sig därmed att hålla frid
och rolighet i riket». Till sist frågades, om upproret var »ärliga
och redeliga» företaget eller ej, om icke upprorsstiftarna borde
ersätta konungen för den skada han lidit och upprätta hans goda
rykte igen, samt sammanfattades anklagelserna i den punkten,
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
