Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 5. Kyrkomötet i Örebro. Uppresning mot reformationen och dennas befästande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
Domprosten Jöran hade visserligen försökt sin lycka i
Hälsingland, där uppläst faderns brev och fått Bollnäsborna på sin sida.
Men äventyret tog för honom en snöplig ände. Hälsingarna
voro delade, och när Norralaborna ryckte an mot sina grannar,
förlorade domprosten modet, flydde till skogs och
anträffades slutligen i en ekstock på en sjö. Hans hjältesaga fick med
tiden en humoristisk skildring från officiöst håll; han själv
skickades till konungen, hölls en tid fången men fick omsider nåd.
Västgötaadeln, inom sig söndrad och driven av personliga
syften, hade, såsom redan nämnts, blivit alldeles konsternerad.
Ture Jönsson och biskop Måns lämnade riket och vägrade
mottaga den dagtingan konungen erbjöd, då i den även krävdes
godkännande av Västerås’ recess, mot vilken biskopen den 18 maj
formligen protesterade såsom olaglig och avtvungen, vädjande
till påve, kejsare och ett blivande kyrkomöte. De övriga
herrarna sökte förlikning och mottogo den amnesti, som konungen
erbjöd, med undantag av Måns Bryntesson, Nils Olovsson och
Ture Eriksson, vilka trodde sig ha igensopat spåren efter sitt
deltagande och trotsade på sin oskuld.
* »*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
