Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 5. Kyrkomötet i Örebro. Uppresning mot reformationen och dennas befästande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KYRKOMÖTET I ÖREBRO
uppror var »oärliga» företaget, oförsvarligt både för Gud och
människor och straffvärt efter lagen. Uttryckssätt och tankegång
kasta ett märkvärdigt ljus över den tidens svenska statsrätt.
Konung och folk stodo ännu utan några mellanmakter mot varandra,
och uppror erkändes i vissa fall vara ett konstitutionellt
försvarligt medel att använda. För att ytterligare ställa allmogen till
freds lovades att avhjälpa åtskilliga dess besvär i fråga om
gästning, skjutshästar, städslar o. s. v.
Ture Jönsson och biskop Måns, som dömts förlustiga all sin
egendom, hade till en början funnit en fristad i Danmark. På
konungens upprepade maningar tvingades de efter någon tid att
lämna detta rike, och man finner dem snart sluta sig till Sveriges
fiender, att börja med Kristian II, sålunda bekräftande konungens
beskyllning, att de fortfarande voro dennes edsvurna män.
Västgötafrälset i övrigt avlade en ny och bindande trohetsförpliktelse,
enskilda medlemmar köpte sig tillbaka i konungens nåd med
penningar och gåvor, men de, som varit rådsherrar, uteslötos ur
rådet; prästerna straffades med inkvartering. Östgötastäderna,
ehuru de ej tagit del i upproret, fingo på hösten formligen
bekräfta Västerås’ recess. Så slutade utan större blodsutgjutelse
denna oro, som ett ögonblick sett så hotande ut. Ledarnas
oduglighet hade sin stora andel i utgången. Å andra sidan hade väl
aldrig konungens fyndighet att begagna sig av ordets makt visat
sig så glänsande, och motparten, om den reflekterade över saken,
måste funnit sig grundligt överlistad. Men på samma gång kan
man ej betvivla, att konungen verkligen tillägnat sig
reformationens grundsatser, och den fasthet, med vilken han hävdade
dessa och skyddade deras målsmän, förtjänar erkännande; han
hade för ögonblicket avgörandet i sin hand. Mitt under oron
utkom mäster Olovs svenska handbok på trycket, och den 10
maj beslöt rådet i Stockholm, icke blott att evangelium skulle
predikas rent och klart hädanefter liksom hittills utan även att
den svenska mässan skulle bibehållas.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
