Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - II. Reformationen - 6. Den protestantiska förkunnelsen på sin höjdpunkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
löst tal om munkarnas fattigdom: »de ha hus som andra slott»;
»men en fattig bonde, som sitter med hustru och barn för gäst
och gångande och måste draga ut skatt och skuld och vet dock
icke om aftonen, vad hans fattiga hustru och barn skola äta om
morgonen, den är en rätt fattig och berömmer sig dock intet
av sin fattigdom, som de skrymtare göra»; »man måste ju det
bekänna», heter det på ett annat ställe, »att ju flera de äro, som
sig draga undan och vilja icke arbeta, besynnerliga där dem
ingen nöd driver till, ju mera varda de förtungade, som arbeta
skola». En månad senare utgavs den lilla skriften »Om Guds
ord och människors bud och stadgar i det andliga som är själens
regemente», likaledes en frigörande skrift: »I utvärtes lekamliga
ting ha människors bud sin gång, men med själen ha de intet
att skaffa»: kyrkan enligt den Heliga skrift »är ej annat än kristna
människors samfund, det är alla kristna människor ihop, som
hava den heliga anda, och i denna församling är ingen skillnad
mellan man och kvinna, lekt och lärd, utan alla äro här ett i
Kristo».
Samma år trycktes även mäster Olovs kröningspredikan, där
han uttalar sig om konungs och undersåtars förhållande till
varandra. Där heter det visserligen, att Gud skickat konungen för
folkets skull, icke folket för konungens; konungen bör icke söka
sitt eget bästa utan den mene mans nytta och gagn; han och
undersåtarna äro alla av en rot utkomne och ha alla en
»kapitenare», herre och domare, Kristum; men i övrigt är det en trång
uppfattning av överheten, som uttalas: den skall vara dem till
straff, som illa göra — »om icke illgärningsmän funnes, behövdes
intet herrskap» —, därjämte skall konungen ha akt på Guds ord, att
det predikas redeligen. Han bör ej se genom fingrarna med
att hans undersåtar fara illa till sina själar; tvärtom bör han ha
tillsyn med biskopar och präster, att de troligen förkunna Guds
ord. Han bör veta sina undersåtars bästa till själen såväl som
till kroppen, ja mycket mera till själen, att de ej taga skada
till densamma. Men på samma gång betonas undersåtarnas
lydnadsplikt i anslutning till Paulus’ ord i Romarbrevet: »Var
och en vare underdånig den överhet som han har över sig, ty
ingen överhet finnes, som icke är av Gud.» Det är för övrigt
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
