Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 2. Skulden till Lybeck och klockupproret. Kristian II:s sista restaurationsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
dom och klockor och annan olaga skatt»; de hade tillskrivit
konungen, att om han icke ville bättra sig, ville de hellre
»störta» var man än underkasta sig sådant, och de vädjade till
deras gamla brödraskap. Men konungen hade skyndat att
förekomma dem och lovat hälsingarna nedsättning i skatten
samt andra förmåner. Efter någon tvekan bestämde sig dessa
också för att avråda från varje upprorsförsök, men de hade
därjämte tillskrivit konungen ett förmaningsbrev, yrkande bland
annat på tillsättande av ärkebiskop och på iakttagande av goda,
kristliga seder.
Bergsmän och dalkarlar, d. v. s. de upproriska, som i sin
hand hade landets sigill, togo sig vidare för att utlysa en allmän
riksdag till Arboga för att överlägga om gemensamma
angelägenheter, framför allt om den tvedräkt, som uppkommit i den kristna
tron — det skulle bliva ett stort folkmöte, tolv män från varje
härad. Men kallelsebreven uppsnappades, och mötet »frös bort»,
berättar krönikan. I stället infann sig konungen vid Eriksmässan
i Uppsala och kallade dit rådet jämte en del av adeln. Det
kom till en rätt häftig sammanstötning med allmogen, berättas
det, vid Gamla Uppsala högar. Konungen, som hade sitt
krigsfolk med sig, förklarade för de församlade anledningarna till
klockskatten och frågade till sist, varför somliga voro så
genstörtiga och gjorde så mycket motstånd. Men när allmogen efter
vanan började bruka munnen, blev konungen vred, sade sig
rättnu icke längre kunna lida deras onda ord; han såge hellre de
ville slå honom än banna honom. De kunde försöka med
detsamma. Men då föll allmogen till föga, och skrivelser med
förklaringar och förmaningar utfärdades å de närvarandes vägnar
till olika landsorter.
Bergsmännen och dalkarlarna å sin sida började tröttna, då
ingenting fientligt företogs emot dem, och grepo fram på
sommaren till goda ord. De ville hädanefter göra ett med det
övriga riket, men de begärde säkerhet för att konungen icke
skulle »så hasteliga överfalla» dem och »utrycka först den ena
och så den andra», likaså att han icke skulle hämta in utländskt
krigsfolk i riket deras landsändar till fördärv, och längre fram
på året utfäste de en summa penningar som lösen för sina kloc-
184
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
