Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grundläggningstiden 1521-1537 - III. Uppgörelsen med Lybeck - 2. Skulden till Lybeck och klockupproret. Kristian II:s sista restaurationsförsök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV VASA
som Norges arvinge. Om Trolles stämplingar hade Gustav Vasa
tidigt fått kännedom och även underrättat konung Fredrik
därom, men några försvarsanstalter i Norge hade den danska
regeringen icke vidtagit; den synes icke ha väntat något angrepp
där. De båda viktigaste slotten Bergenhus och Akershus voro
visserligen i pålitliga händer, det ena i Esge Bildes, det andra
i Mogens Gyldenstiernes, men besättningen i synnerhet på det
senare stället var mycket svag. Bohus slott innehades av den
pålitlige Claus Bilde.
Men lyckan var ej huld mot den lilla expeditionen, som på
senhösten 1531 styrde kosan över Nordsjön för att erövra trenne
riken. En storm skingrade flottan, några av fartygen förgingos,
och det var endast med ett mindre antal skepp och en
betydligt minskad truppstyrka, som Kristian II i början av november
nådde den norska kusten. Snart var han emellertid i Öslo.
Riksrådet i södra Norge uppsade konung Fredrik sin trohet; i
Trondhjem mottog Gustav Trolle den norske ärkebiskopens
hyllning, och i början på 1532 utfärdades ett allmänt hyllningsbrev
till konung Kristian, på samma gång som hans son erkändes
som Norges arvherre. Hela landet tycktes ställa sig på han sida.
På Akershus försvarade sig visserligen Mogens Gyldenstierne med
en besättning om föga mer än 20 man. Det oaktat gjordes intet
allvarligt försök att erövra fästningen. I stället ingicks ett
stillestånd, som skulle räcka från november till mars, varunder
visserligen ingen undsättning skulle få tillföras Akershus, och
Kristian II inlät sig på det hopplösa försöket att förmå sin
farbroder att i godo lämna hans riken tillbaka och låtsade åter
intresse för den evangeliska läran. Han visade sig svag och
obeslutsam, ena ögonblicket förhoppningsfull och fordrande, ett
annat ödmjuk och känslosam, lyssnande än till Gustav Trolle,
som i hans namn lovade den gamla kyrkans återupprättande, än
till sin protestantiske kansler Paul Kempe, som författade
salvelsefulla evangeliska skrivelser. ;
Den hotande faran närmade åter Sverige och Danmark till
varandra, och man glömde för ögonblicket gamla tvisteämnen för
att möta den gemensamme fienden. Från skilda håll, från
Lybeck, från de danska gränsfästena, till och med från Norge,
188
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
